måndag 31 januari 2011

Lägga sig i eller låta va?

I början var det Polly som körde rätt hårt med Dino och tog precis ALLT han höll i. Nu har Dino kommit ikapp. Han är som en bulldozer, kör på stenhårt och drar i leksaker tills Polly helt enkelt inte orkar hålla emot. Jag får ont i hjärtat och försöker medla men det kanske är fel väg att gå?

Skall man låta dem bråka och avgöra det själva eller skall jag lägga mig i?

Svårt att hålla tätt

Två barn har problem med att behålla maten. Hej och hå så åker det ut lika fort där bak igen. Vi hetsar med vatten och jag har gått på saft så att de verkligen får i sig något att dricka. Dricka och kissa är viktigt har jag förstått. Nu sover de och jag passar på att sanera lägenheten och starta en tvättmaskin för ungefär 108e gången den här helgen. Skall passa på att vila lite också. I natt var jag uppe och luktade på dem ungefär var 50 minut så att det inte skulle ha hänt någon olycka men det verkar som att de producerar som bäst när de är uppe och vakna.

På fredag är tanken att vi skall åka till Stockholm. Björn skall på kurs redan på torsdagen så jag skall lyckas med att packa bilen full, få med två barn och hoppas på att de sover hela vägen upp och sedan hitta en parkering som inte ligger allt för långt bort från lägenheten och sedan stuva in allt från bilen. Det gör mig nervös redan nu.

söndag 30 januari 2011

Hell on earth

Idag fyller pappa år. Igår firade vi detta med att köra upp honom till Linköping och sedan tvinga honom att gå på något som heter Busfabriken - ett slags lekland med alldeles för hög ljudvolym.

Det hela började med att vi i vanlig ordning var sena och sen dessutom inte hittade vart vi skulle. När vi kom fram hade Polly bajsat exakt hela blöjan, tröjan och strumpbyxorna fulla. Ansvarsfulla föräldrar som vi är hade vi naturligtvis inte med något ombyte så vi fick köpa en pikétröja samt ett par mockasiner, alla ordentligt prydda med Busfabrikens logga. Som tur var hade Sassa packat ner ett par extra byxor åt Mille som vi genast roffade åt oss. Man kan säga att Polly aspirerade på priset "Trailor Trash of the Year" i den outfiten.

I vilket fall som helst så var det fullt tajkon på det där stället. En ljudvolym som gjorde att min huvudvärk efter en liten after work kvällen innan nådde nya höjder samt tusen ungar precis överallt var nog kanske inte det pappa förväntat sig av sin födelsedag. Men han fick åtminstone bokstavs pommes till lunch. Efter 2h kände vi att det räckte och tog våra barn och åkte hem. Tanken var att vi skulle bjuda på en hejdundrande middag men ingen var egentligen särskilt sugen så det blev lite kladdkaka istället.

Björn och jag låg sedan som två helt utslagna päron i soffan hela kvällen och bläddrade mellan Crocodile Dundee och Robinson. Har de på TV-kanalerna helt gett upp lördagarna eller?

Dino mår för övrigt bra, förmodligen stukade han till handleden lite och därför väljer att hasa sig fram på knä. Läkaren kunde inte se något annat och när jag ringde till Vårdguiden för Linköpings sjukhus så avrådde hon mig att åka in och röntga och ta det först om några dagar ifall han fortfarande har ont. Så då gör vi väl det.

Nu skall jag dock iväg till Ica Maxi och handla blåbärsprodukter till Polly så vi slipper hennes olyckor i fortsättningen.

fredag 28 januari 2011

Denna lilla Dino

Ett annat av favorithyssen är att klättra upp på toalettstolen. Jättekul fast än att han mycket väl vet att det inte är OK. Idag hände naturligtvis det som inte fick hända, han trillade ner. Jag stod och bytte blöja på Polly och var precis klar när jag ser att han dyker. På något sätt hann jag få tag i hans arm för att lindra fallet lite grann men han dök ju ner på pannan rakt i golvet ändå. Efter 5 minuters skrik och gråt kunde jag i alla fall konstatera att han inte verkade ha fått någon hjärnskakning utan var rätt okej ändå.

Ända tills han skulle krypa iväg och leka. Då ville han helt plötsligt inte alls krypa och det verkade som om han inte kunde stödja ordentligt på ena handen. Jag klämde, kände och synade men kunde inte få någon reaktion på att det skulle göra ont, inte se några benpipor eller konstiga former, inga rodnader, svullnader eller blåmärken. Dino själv var/är lika glad för det och tar sig istället fram genom att gå på knäna. Han klättrar i soffan, (och verkar inte ha lärt sig något alls eftersom han nyss ville upp på toalettstolen igen) äter och skrattar som vanligt.

Men för säkerhetsskull så har vi en tid hos vårdcentralen kl 15.15 så de får kolla på honom. Enligt Vårdguiden så kunde det handla om att något i hans armbåge har gått ur led i samband med att jag fick tag i armen när han trillade. Det skulle i alla fall vara smidigt att reparera. Vi får väl se.

Tanken är att jag skall ut på AW ikväll med tjejkompisar. Naturligtvis sätter jag min son före detta men det vore ju så typiskt att vi blir ivägskickade till sjukhuset och sen får tillbringa hela fredagskvällen och natten där istället.

HÅLL TUMMARNA!

Lika som bär




Keenan Cahill?


Julia Nero?

Roligast just nu

video

Att banka med locken. Att släppa locken så de låter så där härligt. Kul - i cirka 2 minuter men efter 15 minuter börjar åtminstone jag bli rätt lomhörd.

Ja och i övrigt är ju naturligtvis det roligaste (fortfarande) att öppna alla luckor. Vi har satt luckstopp på de understa men det är ju bara att monteera in det på mellanluckorna också. Och sedan till slut på de översta också.

torsdag 27 januari 2011

Nya äventyr

Idag, eller snart skall vi ge oss iväg till en ny bekantskap - Öppna Förskolan i Valla. En kommunalförskola utan kristen tant med gitarr. Bara ett stort lekrum där barnen kan härja runt. Eller det är vad jag tror. Det skall i alla fall bli spännande, dessutom kommer vi behöva äta där på plats också. Det kan bli ett väldigt intressant fenomen för alla andra som är där.

Jag har försökt få med Sofhia och Lionel men de tyckte det var "lite tidigt" för deras smak. Sofhia har ett drömbarn som sover från 23-09 typ. Vad tycker vi om sånt? ILLA ILLA ILLA!

onsdag 26 januari 2011

Jag vill bo, i en svamp annars får jag kramp

Alltså mitt hår. Det växer inte på längden - det växer på bredden och höjden. På riktigt. Jag börjar undra om det finns någon Kunta Kinte eller liknande långt bak i vår släkt som glömde dela med sig av pigmentet och istället skickade över lite afrogener via håret. Fast utan krullet men ni fattar.

Jag håller på att spara ut håret. Vill kunna ha tofs. Det lär ju tyvärr dröja 2-3 år inser jag varenda gång jag vaknar och tittar mig i spegeln. Så nu undrar jag kära läsare om ni kan något om det här med hårförlängning och sånt? Det är ju så att vi någon gång det här året planerar att gifta oss och jag skulle ju tycka att det vore fint att kunna ha håret uppsatt men jag tvivlar på att mitt hår kommer att växa så pass mycket tills dess. Säg att jag kommer ha hår till strax nedanför öronen, absolut inte på axlarna - går det att ha löshår då? Pratade med en frisör igår och han sa att det bara skulle se konstigt och hackigt ut vilket jag tror också. Men kanske hade han fel? Och om man i så fall skall sätta in, sätter man in ett sånt där helt träns då eller slinga för slinga? Jag fattar ju ingenting av sånt här.

Om det inte vore för smeknamnet redan var upptaget så hade jag lätt kunnat gå under namnet Pälsmössan just nu.

Äldre män

Äldre män beter sig inte alltid som man tror. Eller som jag tror. Igår var jag ute en snabbis och fixade lite ärenden med barnen medan de var i vaket tillstånd. Sånt går numera att göra men jag får vara supersnabb och ha vagnen i rullning hela tiden för annars blir det dödstråkigt och då börjar stora skrikkalaset.

I vilket fall som helst så var jag inne i en butik när en 60+ man knackade mig på axeln. Jag trodde naturligtvis han skulle be mig akta på mig eftersom jag säkert var i vägen men icke;
-"Är det tvillingar där i vagnen?"
"-Ja, en pojke och en flicka"
"-Åh va roligt. Vad glad du måste vara?"
"-Ja det är kul"
Här blev jag lite paff eftersom jag inväntade den vanliga harangen om att det måste vara såååå jobbigt osv. Men istället kom:
"-Du, låt ingen tala om för dig att det är jobbigt för det har inte de med att göra!"
Och sen vinkade han till barnen och gick. Kanske hade han haft tvillingar själv.

Gick vidare till nästa affär och möttes av två äldre män som höll upp dörren för mig. Även de frågade om det var tvillingar och efter lite vanligt snack om att man skulle behöva körkort för den vagnen så frågade den ena om det var en pojke och en flicka.
"-Det ser du väl" svarade den andra då.
"-De har ju rosa och blått på sig. Inte för att inte tjejer kan ha blått men du vet ju hur det är i affärer nu för tiden. Jag kan inte hitta något till mina barnbarn för det är bara dockor eller robotar på. Inget vanligt som funkar till båda pojkar och flickor!"
Och där satte han ju huvudet på spiken för precis så är det.

Och jag fick en liten knäpp på näsan i mina föreställningar om att äldre män mest tycker barn är i vägen och att de dessutom inte har någon känsla för det här med flickor och pojkar.

tisdag 25 januari 2011

Ett ögonblick i sänder

Någon gång på förmiddagen idag så började det snöa här i Linköping. Stora fluffiga snöflingor som singlade ner sådär perfekt långsamt utanför fönstret. Jag och barnen lekte inne på deras rum när de helt plötsligt stannade upp och tittade. Båda kröp upp för den lilla sängen, ställde sig upp mot fönstret och tittade med stora ögon. I säkert två minuter stod de där, helt tysta och bara tittade på snön med stora uttrycksfulla ögon. Det var ett riktigt Kodak moment men jag hade aldrig kunnat ta ett tillräckligt bra kort så jag väljer att spara det inom mig istället, förhoppningsvis stannar det kvar ett tag.

Precis i det ögonblicket blev jag så stolt över dem. Så stolt över mig och Björn. Tänk, här har vi lyckats skapa två såna fina barn. Barn som jag lite då och då kanske skäller på men som faktiskt är väldigt snälla barn. Tagit oss igenom mer än ett år som föräldrar utan några större sammandrabbningar. Stöttat och hjälpt varandra, varit ense och oense men oftast hittat en bra lösning och framför allt älskat de här små liven så mycket att man ibland tror att man skall gå sönder.

Sedan blev jag sentimental och insåg att det här ögonblicket kommer aldrig komma tillbaka igen. Det kommer komma andra ögonblick, men inget som det här.

Snart börjar jag jobba, om ganska exakt en månad för att vara exakt. Jag har längtat efter den dagen. Jag har känt att jag behöver få stimulans, få känna mig "viktig", få kontakt med vuxna och få lite mer utmaningar. Men jag inser nu mer och mer att jag kommer att sakna att gå hemma. Jag kommer att sakna de där små fina stunderna när man får en kram, en puss,titt-ut lekarna, sångerna eller när de bara kryper upp och vill sitta i knät. Jag kommer INTE sakna skrik och utbrotten men jag kommer försöka ha mer tålamod med dem när de dyker upp.

Snart är barnen 43, har egna barn och kommer komma och hälsa på mig och Björn på hemmet någon gång i månaden. Det gäller att ta tillvara på den här tiden när de fortfarande tycker om oss!

Morgonmys

Björn drömmer

Häromdagen drömde Björn att vi hade översvämning i vårt hus. Barnen var på nedervåningen och vi på övervåningen. Uppenbarligen var vi i ett annat hus för några våningar finns det inte här vi bor nu. Men i alla fall så hade Björn fullt upp med att springa upp och ner och hålla reda på barnen och försöka rädda dem.

Vad gjorde jag då? Jo jag surfade. På datorn.


Nu undrar jag vad detta betyder. Är det en ihop konstruerad dröm av Björn för att påpeka att jag kanske kanske använder datorn lite väl mycket? Eller är det en teori jag har - han blir stressad när han inser att han snart skall vara hemma ensam med barnen?

måndag 24 januari 2011

Katastrof...or so I thought.

Håller på att lägga barnen. Björn är och tränar. TVn står på och när jag går ut med vällingen så ser jag att Top Model redan har börjat. Blixtsnabbt kopplar min hjärna på och registrerar att det helt plötsligt börjar kl 19 och inte 20 som det alltid gjort annars. Katastrof.

Men sen fick jag syn på en av deltagarna som jag känner igen sen tidigare eftersom det egentligen var en kille. Med andra ord är faran avvärjd och jag kommer att se det senaste avsnittet kl 20 och inte reprisen som pågår just nu.

OM DE TVÅ SUPERDUPERÖVERTRÖTTA UNGARNA KAN TÄNKA SIG ATT SOMNA!

Måndag den 13e?

Jag vet inte vart jag skall börja berätta om den här pissdagen. Hade otursdagen varit en måndag och numret varit 13 så hade den dagen varit idag. Nedan följer ett väldigt långt och destruktivt inlägg.

Jag börjar från igår. Dinos hesa och harklande läte försvann inte från lördagsnatten utan fortsatte en bra bit in på söndagen också. Vi ringde till jourcentralen och fick en tid strax efter 12 för att komma in och andas lite luftrörsvidgande. Det tillsammans med lite medicin skulle göra susen sa doktorn. Nu gjorde det ju tyvärr inte det. Det hjälpte faktiskt inte särskilt mycket alls. Så vid halv sju tiden på kvällen åker jag in med honom igen för att han skall få en liten puff till innan det blir dags att sova. Tänkte att det skulle gå fort. Oj vad fel jag hade.

Trots att jag i stort sett var ensam där så tog besöket ungefär 1h. Vet ni hur lätt det är att försöka hålla en hungrig och trött kille på glatt humör i ett väntrum med superskitiga golv (vilket vi nog var orsaken till för att vi drog in vagnen tidigare på dagen) och inga lekvänliga leksaker? Vi fick till slut andas in det vi skulle och sedan träffa århundradets torraste läkare. Han pratade med väldigt väldigt små bokstäver om vi säger så för jag hörde inte ett jävla skit av vad han sa. Till slut fick jag ur honom att vi skulle vidare till akuten eftersom Dinos syresättning inte var tillräckligt bra. Enligt honom mätte den bara 89 av 100% och man vill tydligen gärna att det skall ligga över 95.

Jaha - där blev jag ju lite stressad och ledsen eftersom jag inte tänkte att det var så farligt med lilla killen. Kommer till akuten och tar en nummerlapp eftersom det står klart och tydligt att man skall göra det även om man har en remiss, vilket jag fick från jourcentralen. I receptionen sitter det en tjej och tuggar tuggummi och typ stirrar rakt ut i tomma intet. Hon ser mycket väl att jag har svårt att få Dino att sitta still, att han gråter och att det inte är en optimal miljö att försöka få i någon sin kvällsvälling (som jag turligt nog packat med). Säger hon något? Nej. 40 min senare är det min tur och det första sköterskan säger är; "Oj har du suttit här ute och väntat? Du borde sagt till i receptionen så hade de skickat upp dig till barnavdelningen direkt". Ungefär där och då gjorde jag en mental anteckning om att leta upp vart receptionstjejens brevlåda bodde.

Upp till barnavdelningen, sitta där och vänta ett tag innan en sköterska kommer och ställer samma frågor som jag redan svarat på 180ggr. Nej jag vet inte om han låter mer på in eller utandningen. Nej jag vet inte om det räcker med det han redan andats in. Nej jag kan inte avgöra om han är hes eller sträv på rösten. Till slut fick jag vänligt säga till henne att jag inte kan avgöra dessa frågor utan att de som är utbildade får avgöra vad som behöver göras.

Sen väntar och väntar och väntar vi. Dino är lite gladare för nu finns det saker att leka med. Bland annat en rolig turkgubbe som ger Dino massa tuschpennor. Jag orkar inte protestera och det är ett under att det inte blev streck vare sig på väggarna eller på hans kläder. Sen får vi träffa en doktor. Hon säger att han skall få andas in mer luftrörsvidgande och kliar sig i huvudet och säger "hm jag tycker det här påminner om falsk krupp". Tack Einstein - det hade jag kunnat googla fram på 2min hemma, det är inte därför jag är här - vi vill att ni gör något åt det.

Sen får han andas in mer saker, han får cortison som han blir jätteledsen av för det var inte alls gott och till slut orkar Dino inte vara vaken längre och slocknar som en stock i min famn runt halv elva tiden på kvällen. I vanlig ordning finns det naturligtvis INGET bekvämt att sitta eller ligga på. Man kan tro att det är första prio när de möblerar rummen på sjukhusen "Hörrni - vi gör det inte för skönt för folk så att de stannar för länge va?" Vi har åtminstone fått ett eget rum vilket turkgubben och hans son inte fick. De sitter fortfarande i vänterummet och har suttit där i 6h. Pappan pratar inte så bra svenska men jag får ur honom att hans son har feber och mår dåligt. När pappan frågar en sköterska om det inte är deras tur snart så säger sköterskan att de måste ta de kritiska patienterna först. Då har de suttit där i 6h. Konstigt nog luktar det rök lite till och från i korridoren så någon har tydligen åtminstone tid att ta rökpauser. Jag inser att det blir en lång natt.

Runt 12 tiden på natten kommer jag på hur TVn funkar och tittar på ett program om en kvinna som har haft 5 män och alla har mystiskt nog dött. Intressant.

Vid halv två får vi äntligen lämna stället. Dino somnar i bilen hem. Vaknar på vägen upp och skrattar när vi kommer innanför dörren. Somnar som en stock när han får i sig lite välling. Jag stupar i säng.

PLING - klockan är 8 - Björn måste till jobbet och jag går upp och matar barn. Eftersom Dino har krupit omkring exakt överallt på sjukhuset så tänker jag att ett bad inte skulle skada. Både han och Polly har lagt av en rejäl morgonblöja så jag låter dem vara nakna lite medan jag tappar upp vattnet. Big mistake.

Rätt som det ser jag Polly med något brunt på händerna. Sen hör jag Dino gallskrika. Och sen har de något slags race i hela hallen, in i köket och tillbaka i badrummet, allt medan de drar omkring århundradets bajskorv efter sig. Dino var tydligen inte klar.

I med båda i badkaret för att spola av dem. Tvinga dem att vara kvar där i utan vatten för att kunna torka upp så mycket som möjligt av oredan i lägenheten. På med Ajax över skiten och gnugga ännu mer. Skölja av mig själv från allt bajs och stoppa morgonrocken i tvätten. Bada barnen. Duscha själv. Ut och gnugga ännu mer på golvet men tycker det luktar bajs överallt. Leka med barnen 1h, mata och sen ut med dem på balkongen i vagnen för att sova. Ställa upp varenda fönster på vid gavel, dammsuga och sedan toksvabba hela golvet i lägenheten med ännu mer rengöringsmedel.

Nu sitter jag här. Helt slut och har precis kommit på att jag glömt äta frukost. Utöver detta behöver jag ringa ett antal jobbiga samtal till mitt nya jobb, till dagissamordnaren på Linköpingskommun samt ev höra om vi behöver åka in och andas lite mer med Dino.

NÄ men vad är det man säger? Ny vecka - nya möjligheter?

söndag 23 januari 2011

Mindre nöjd med helgen

Ja alltså i fredags så brakade det lös kan man säga. Någon slags maginfluensa eller liknande flög på mig så jag tvingade Björn att komma hem från jobbet och ta hand om sina barn. Själv gick jag och la mig. Helt slut. Dock kom det varken spy eller KMR (Kiss med rumpan). Inte just då i alla fall. Fredag till lördag natt snittade jag toaletten ungefär 1 gång i timman. Barnen passade dessutom på att vakna kl halv sex och vägrade sedan att somna om.

Med andra ord gjorde ingen av oss många knop på lördagen och framåt kvällen fick jag dessutom århundradets feberfrossa. Jävlar va jag frös. Som en mupp under täcke, filt, varm vetekudde på fötterna, tröja och byxor satt jag och huttrade och var inte till någon hjälp alls. Barnen somnade och Björn gick iväg och handlade mat till sig själv som han tyvärr inte fick njuta särskilt mycket av eftersom Dino helt plötsligt kom på att han nog skulle vara vaken.

Att vara sjuk när man har barn måste vara det värsta som finns.

Idag mår jag i alla fall lite bättre och har fått behålla två glas blåbärssoppa och en halv macka. Dessutom står vågen idag på 59.4 kg - WOHO! Maginfluensa is the shit.

fredag 21 januari 2011

Se där ja..

video

Det övas för fullt här hemma på att klara av och gå själv. När man minst anar det kommer det en bebis gående över golvet. De hetsar dessutom varandra så om den ena står upp så ställer sig den andra strax därefter.

Ja jag vet att ni måste vrida huvudet i 180 grader men jag har efter 1½ år fortfarande inte lärt mig åt vilket håll jag skall ha telefonen för att det skall bli rätt.

Dagens tanke

Undrar om barnen kan tänka sig att ligga still alternativt sitta snällt och titta på medan jag plöjer igenom, säg hela Sagan om Ringen trilogin?

torsdag 20 januari 2011

Dagens träningspass

Passet jag tänkte träna ikväll heter MRL - Mage Rumpa Lår.

Känns som att majoriteten på det här passet kommer vara tjejer.


Uppdatering: Det blev ingen träning varken för mig eller Björn. B skulle träna brottning med fotbollslaget i närheten av Cloetta Center. Tyvärr utspelade det sig handboll samtidigt så att få en parkeringsplats var omöjligt.

Själv fick jag en katastrofal huvudvärk framåt eftermiddagen och för att spetsa tillståndet så har jag också något slags magknip. Jag håller tummarna för att det inte blir någon maginfluensa av detta men för att vara på den säkra sidan har jag beordrat Björn att köpa med choklad hem från Ica. Kanske inte det min mage behöver men skall jag spy så vill jag åtminstone ha ätit något gott innan. Avdelningen kvinnlig logik.

Men för i helv...

Våra barn skall helst börja på dagis den 1a mars eftersom jag börjar jobba då. Hittills har Lin-fucking-kommun inte orkat höra av sig till oss och tala om vart vi kommer hamna. Jag har kontaktat de två dagisen vi har sökt till och ingen av dem kommer vi få plats på förrän till hösten. De kan inte svara på vart vi kommer hamna utan det kommer vi få ett brev hem om.

OK VI KAN TÄNKA OSS ATT TA EMOT DET DÄR BREVET NU!

I början på veckan skickade jag ett mail till en allmän adress för att fråga vad det är som pågår. Fick svar tillbaka relativt fort där handläggaren bad mig ange personnummer på barnen så hon skulle kunna se vem de "tillhörde". Jag svarade och men när jag tryckte iväg mailet så insåg jag att det ju bara gick tillbaka till samma allmänna informationsmail. Alltså inte tillbaka till henne privat. Med andra ord ligger väl det mailet och cirkulerar runt någonstans på kommunens server.

De har alltså snart haft 3 månader på sig att höra av sig. Är det för mycket begärt att vi skall få ett besked om detta innan jag börjar jobba? Så idag blev det ett väldigt argt mail, både till den allmänna informationsmailen samt till deras "klagomail".

Vi får väl se om de sura gamla kommuntanterna orkar ta tag i det. De har väl fullt upp med att fika, gnälla och ta rökpauser.

onsdag 19 januari 2011

Århundradets gnäll

Polly vaknade kl 06 och började gnälla. Det är med andra ord typ snart 12h gnäll i streck för hon har minsann inga planer på att sluta. Nej hon har ingen feber, nej inga tänder vad jag känna, nej inget kiss eller bajs i blöjan och nej inte tom mage.

Det är bara gnäll och drama så fort hon inte får göra som hon vill. Dino plockar man bort från vad han nu klättrar på och sen är det inte mer med det. Polly lägger sig på golvet och gallskriker och bankar med armarna. Sen fortsätter det i 10 min tills hon märker att jag inte bryr mig. Då kanske hon är glad i 10 min tills hon kommer på nästa lysande idé.

Nu skall vi äta. Det finns bara burkmat kvar som dem inte tycker om. Det kan med andra ord bli intressant.

Världens godaste bullar

Min bästa mamma gör världens godaste bullar. Dessa bullar är inga smalbullar, snarare tvärtom. Men som ni vet - om man tränar så får man ju också unna sig. Jag har några kvar sen Pollys och Dinos 1-års kalas men snart är det nog dags att göra en ny omgång. Tur att man inte är kvar på den där "ät-inget-bröd" dieten.

OBS! Order från mamma - dessa skall bakas med mycket smör och mycket kärlek.

Deg:

50 g jäst

100 g smör

3 dl mjölk

½ tsk salt

¾ dl socker

7 dl vetemjöl

½ ägg


Fyllning:

100 g smör

1 dl socker

2 tsk vaniljsocker

Smula jästen i en bunke. (Häll på lite socker på jästen, så smälter den lättare)

2. Smält smöret på mellanvärme, tag av från plattan, häll sedan i mjölken och låt allt bli ca 37 grader. Häll detta över jästen och rör om så jästen löser sig.

3. Tillsätt ½ ägg, socker och salt- vispa lite

4. Tillsätt vetemjölet och arbeta degen i några minuter. OBS- degen ska vara lös.

5. Fördela degen med hjälp av två matskedar i ca 24 aluminiumformar för bullar.

6. Rör ihop fyllningen

7. Gör ett hål med hjälp av två teskedar (dela bullen) och fyll med drygt 1 tsk av fyllningen. ”Stäng” hålet igen.

8. Låt bullarna jäsa i ca 40 minuter.

9. Pensla försiktigt med resten av ägget, strö på pärlsocker, alternativt flagad mandel, alternativt båda två….

10. Grädda i mitten av ugnen ca 8 minuter på 225 grader. (Eller till bullarna fått fin färg)

11. Låt svalna på galler med bakduk över.

Wax on - wax off

Igår körde jag för första gången ett pass som heter Body Combat på gymmet. Det är någon slags blandning mellan boxning, Muy Thai och Kickboxning. Fast man slår inte på någon då. Passet beskrivs som ett hårt konditionspass och därför tyckte jag att det skulle passa mig alldeles utmärkt. Mest för att jag behöver få kondition - inte för att jag redan har så bra.

I vilket fall som helst så ägnade jag första 15 minuterna av passet till att stirra ut två av de andra deltagarna. Den ena, killen, gick in för det till 110%. Han pustade och stånkade, tittade sig i spegeln och försökte få fram något slags fighting face och överdrev verkligen alla rörelser till det grövsta. Jag var helt förstummad.

Sen fick jag syn på en tjej, eller kvinna i 35-års åldern som var typ 180cm lång. Hur jag kunde missa henne med tanke på att hon stod framför mig var en gåta. Hon gick också in för det lite väl mycket och kämpade med tandskydd?! Vi slog ju bara slag i luften, men hon kanske var rädd att träffa sig själv i munnen eller något.

Själv såg jag mest ut som Mowgli när han försökte boxas med Baloo.

Det tog ett tag innan man fick in tekniken så jag blev kanske inte riktigt så slut som jag hade hoppats på men visst var det jobbigt. Nästa tisdag skall jag träna igen och då sitter kanske förhoppningsvis några av kombinationerna så jag slipper stå still på stället och bara titta på. Då jävlar skall det brännas kalorier.

tisdag 18 januari 2011

Jag är utvald!

Jag har fått hem ett dokument från Sifo. Jag är utvald att svara på lite frågor. Visst tänkte jag, bring it on. Hem kommer den tjockaste katalogen jag någonsin sett, fullspäckad med små små rutor som skall kryssas i. Det handlar om tidningar, matmärken, internetvanor och tusen andra saker. Jag ångrar att jag började kryssa i, man måste nämligen kryssa i ALLT. Även om man inte läser Närkes Allehanda så är det ändå tusen frågor ifall man skulle kunna tänka sig att börja läsa, och ifall man skulle kunna tänka sig att börja läsa - vilken del i tidningen skulle du då helst läsa? Med andra ord - pissjobbigt.

Det eventuella priset för att fylla i syns på bilden nedan. MEN jag tänker så här; "Ingen kommer orka fylla i allt det här, de kommer ge upp på hälften och då är miljonen min!"

Ah men va faaan...

Fick en hemlig donation eller rättare sagt löfte om att få beställa kläderna från Ellos och sedan skicka fakturan så skulle kläderna vips bli betalda. Nu när jag skall gå in på Ellos och fixa så ligger naturligtvis sidan nere för någon slags uppdatering och det enda sättet man kan beställa på är via katalog. Har jag någon katalog hemma? Nä.

Ett riktigt "Ah men va fan" moment.

Men in tights


Jag tycker i alla fall det är fint när Dino har strumpbyxor på sig!

måndag 17 januari 2011

Shit-Åke svamp?

Shi-ta-ke?
Shit-ake?
Shi-t-ake?
Shit-åke?

Hur uttalar man det egentligen och vad smakar egentligen svampen? Är det lika gott som smörstekta kantareller?

fredag 14 januari 2011

Just nu

Just nu håller jag utkik på Blocket efter gamla Disneyklassiker på DVD. Vi snackar de äldsta såsom Snövit, Askungen, Djungelboken, Aristocats osv. Det finns en uppsjö på VHS men vem har kvar en sån bandspelare hemma? De flesta finns att köpa på typ CDON men det känns lite surt att betala typ 149:- st när man vill ha så många.

Jag inser att barnen kanske är lite för små för det här men det är egentligen av helt egoistiska själ. Jag tror nämligen inte att jag har sett hela Snövit. Inte Aristocats heller. Och dessutom så tycker jag inte om dagens tecknat. Det är så skrikigt och så ... epileptiskt. Jag och Björn förfasas över det varje gång vi råkar få se det. Usch vilket liv brukar vi säga. Och sen höjer vi våra vuxen och mogenpoäng med ungefär 1000 poäng.

Idag skall jag dessutom på bio. Klockan 18. Det är också rätt moget. Det är ju en dag imorgon också som man brukar säga...


PS: Har du kanske dessa filmer hemma och vill bli av med dem?

torsdag 13 januari 2011

Titt-ut

video

5 minuter efteråt - storböl och gräl över samma leksak.

Kalori in - kalorier ut

Efter att ha tänkt på saken över natten, eller åtminstone i en mikrosekund idag på morgonen så har jag beslutat mig för att överge LCHF. Det är nog en bra metod men kanske framför allt för dem som är gravt överviktiga och det är ju faktiskt inte jag.

Jag insåg att livet skulle bli så fantastiskt tråkigt om jag aldrig någonsin skulle få äta lite godis, mackor eller ris med soyasås. Inget mer friterat, inga kladdkakor och ingen frukt.

Så nu är det istället fokus på att försöka äta så mycket nyttigt som möjligt men det är helt okej ifall det slinker ner en godisbit eller två på lördagar. Dock gäller följande; kalorier in - kalorier ut. Har man (läs jag) tryckt i sig en 200g marabou så får man (jag igen) se till att motionera bort den samma eller näst följande dag.

Så om någon är intresserad av typ 1l vispgrädde och lite väl mycket bacon finns det för avhämtning här hemma.

Naturligtvis.

Precis som en smörgås alltid hamnar med smöret nedåt när man tappar den så landar blöjan naturligtvis också på samma sätt.

Kul.

If I was a rich girl...








...så hade jag klickat hem de här grejerna från Ellos. Fattar ni att man kan få allt det här för endast 1659:-. Men nu har jag tyvärr inte de pengarna att slösa på kläder för tillfället så jag ger istället bort tipset till någon annan. Varsågod.

onsdag 12 januari 2011

Im a cheater

Ja alltså inte sån cheater. Men jag har fuskat och ätit godis. Det ingår inte i LCHF-dieten.

Det sötsuget jag har haft de senaste 3 veckorna tror jag (utan att veta) måste vara i samma stil som en heroinist känner inför att få sitt knark. Varenda morgon har jag vaknat med tanken "vart kan jag gå för att få tag på lite choklad idag?". Varenda gång jag öppnar kylskåpet så söker blicken direkt av efter något sött. På eftermiddagen går jag och rycker i varenda låda, planlöst på jakt efter något sött.

De säger att godissuget skall försvinna efter några dagar. De här tre veckorna har varit värre än någonsin jag tidigare upplevt. Jag förstår att det beror på att jag då fått i mig socker på andra sätt, tex genom bröd, flingor etc. Men det här är ju inte OK.

Dessutom så är det inte så att kilona direkt trillar av mig heller. Två kilo på 3 veckor hade jag kunnat träna av ifall jag ansträngde mig lite.

Så.. jag kanske kastar in handduken. Men lär mig att äta lite mer nyttigt ändå. Jag tänker fortsätta äta Finn Crisp för jag tycker det är himla gott. Jag kommer fortsätta äta lite mer ägg - dock utan berget med majonäs. Sen kommer jag fortsätta försöka äta lite mer fisk och framför allt laga mer egen mat istället för att äta så mycket ute. Lätt att säga nu när jag är hemma, när jag börjar jobba antar jag att det är en del kundluncher och sånt - och hur seriöst ser det ut då om jag sitter där och ber om extra bearnaisesås och ingen potatis?

LÄNGE LEVE SOCKRET!

Ångest

Hm. Det är lite mindre än 2 månader kvar till jag börjar jobba. Jag börjar få lite ångest över detta. Inte att lämna barnen till Björn, det kommer gå kanon. Men just det här att jag måste gå upp tidigt på morgonen (eller ok, samma tid som vanligt) men duscha, sminka mig och hitta passande kläder. Nu hafsar jag ju runt i mysisar exakt hela dagen om det inte är så att jag skall iväg på något. Eller att jag vill göra mig till ifall Björn kommer hem på lunch. Då brukar jag eventuellt sminka över en finne eller två samt ta på lite deo.

Men i alla fall.. Jag tror helt plötsligt att jag har svängt om lite i frågan gällande att "det skall bli så fantastiskt skönt att slippa barnen ett tag". Nu är de ju egentligen som roligast. Och gosigast. Och jobbigast.

Tur att det är ett nytt jobb jag skall till där det förhoppningsvis blir ett högt tempo direkt så jag slipper sitta ner och rulla tummarna.

tisdag 11 januari 2011

Att jag aldrig lär mig

Våra barn har sedan i somras haft (o)vanan att somna i vagnen när det är dags för lite tupplurar under dagen. På kvällen somnar de snällt i sina sängar men när jag försökt att lägga dem där under dagtid så blir det inget sovit alls.

Idag vid 11 tiden var de verkligen dödströtta så jag tänkte att nu kanske kanske det är läge att bryta den där vanan med vagnen. Inte för att det är några problem men det är ju inte alltid man orkar släpa med den överallt. Efter 45 min av nedbrottning och lipning så fick jag ge mig och ta fram vagnen ändå. Dock med en plan B - när de väl somnat skulle jag lyfta över dem i sängen igen.

De somnade på 2 min. Jag väntade i 5 min. Sen skulle jag ju bara lite smidigt lyfta över Polly till sin säng där hon kan ligga på kudden och ha det mysiga täcket runt sig. Så himla mysigt liksom. Naturligtvis vaknade hon och var vaken i ytterliggare 30 min tills jag fick stoppa ner henne i vagnen och börja om hela proceduren. Lagom till att hon somnat och jag precis hunnit kasta i mig lite mat så vaknade Dino. Det var helt enkelt bara att ge upp och gå ut och gå i 1½h.

Min fråga är - kommer jag någonsin att lära mig att inte pilla så förbannat på dem? Att bara låta dem sova om de redan sover? Att inte hålla på och rycka undan täcket och försöka stoppa om dem ifall de somnat på det? Att inte pilla in en napp i munnen på någon som redan sover? Att låta dem sova på mage vilket anses vara helt ok i deras ålder? Att inte försöka få ut en stor snorbuse som åker in och ut i varje inandning?

Det är mitt bästa råd till nyblivna föräldrar - sover barnet så är förmodligen allting perfekt. Sovande barn är de bästa barnen.

Ljug ljug ljug

Ni vet när de intervjuar kändisar om hur de gick ner i vikt efter det att de fött barn, och de alltid svarar något i stil med "Åh jag tränar inget, det räcker med att springa efter barnet". Det har ni väl läst någon gång? Jag vill bara upplysa om att detta är ljug och förbannad dikt.

  1. INGEN orkar hålla samma tempo som en bebis. De är liksom aldrig stilla. De uppskattar inte att sitta ner och läsa en bok. De skall upp och ner, fram och tillbaka hela tiden. Att försöka hålla deras tempo en hel dag är omöjligt eftersom man är dum nog att inte sova sedan när de sover.
  2. Alla kändisar har nannys och tar bara hand om barnen när de absolut behöver - dvs på rödamattan mingel.
  3. Det är också märkligt att deras kroppar blir så jämna. Dödliga människor kanske tex först tappar på benen och sedan hänger magen med ett bra tag vare sig man vill eller inte. Men inte på kändisar - de ser helt jämna ut direkt.

Min slutsats är alltså att de bara ljuger och att någon form av doktor är inblandad i deras försvinnande.

Alessandra Ambrosio - Victoria Secrets modell som här är gravid i 7e månaden.
Hur svårt kan det vara att gå ner de 4 kg hon eventuellt har samlat på sig?

måndag 10 januari 2011

Björn to the rescue

Efter att ha läst mitt uppgivna inlägg om barn som är på och pillar på precis allt kom Björn hem i fredags med ett x-antal låd/dörrstopp och satte igång och monterade. Vad snopna barnen blev dagen efter när det inte gick att öppna merparten av luckorna i köket och inte heller luckorna i det vita sideboardet där de otroligt roliga fjärrkontrollerna förvaras. Och som om det inte vore nog, Björn gick också loss på att sätta upp TVn på väggen, få undan alla sladdar samt sätta upp en hylla ovanför TVn där vi kan ha digitalboxen och kanske till och med lite färska blommor. Vilken man - klart han förtjänade lite blommor!


PS! Blommorna är köpta i fredags. Jag har alltså inte köpt gamla eller redan
utslagna tulpaner till honom.

Vi kan vara något på spåren...

Sen i lördags har vi tvingat barnen att vara vakna till efter lunch. Jag tröttnade på att stå i 30 min och försöka få dem att sova för att sedan inte mer än hinna sätta mig ner innan de vaknade igen. Så när det var helg och Björn var hemma så passade vi på att ta tag i det problemet och hittills har det faktiskt gått väldigt bra. De är lite gnälliga runt 10 tiden så det får man stå ut med och försöka aktivera dem så gott det går. Sen äter de helt okej och somnar som stockar efter lunchen. Dino sover i nästan 2½-3h medan Polly är lite mer orolig.

MEN - det bästa av allt. Och nu vet jag ju att det kommer skita sig bara för att jag skriver det men gissa vilka som sov non-stop till kl 7 idag? Nu håller vi tummarna för att det fortsätter så kanske de två stora påsarna under mina ögon hinner dra ihop sig lagom till att jag börjar jobba.

lördag 8 januari 2011

Om någon skulle få för sig..

...att ta emot våra barn över en natt (och en dag) så skulle jag och Björn åka hit. Någon som varit där?

fredag 7 januari 2011

Sova middag

Barnen har börjat sova rätt dåligt (läs alldeles för kort) på förmiddagen. Ibland blir det bara 20-25 min och sedan kör de ett 1½-2h pass på eftermiddagen. Är det kanske dags att försöka få till endast ett sovtillfälle per dag? När börjar man med sånt?

Eftersom de vaknar runt 6-7 tiden på morgonen så tänker jag att de kanske inte orkar vara vakna till efter lunch, eller att de är jättetrötta under maten och bara vägrar äta. Och sen tänker jag att om de sover typ 2h mellan 12-14, hur skall de då orka vara uppe till kl 19-19.30? Om jag lägger dem tidigare så kommer de ju vakna supertidigt på morgonen istället.

Förslag?

Nu är det slut på det roliga!


Vi har inte brytt oss om att sätta fast såna där barnsäkringsgrejer på alla skåp och luckor hemma. Vi har det bara vid diskbänken och inne i badrummet där det finns giftiga rengöringsmedel och sånt. De andra har vi ansett att barnen inte kan ta skada av då det inte finns något tungt, värdefullt eller annat i.

Jag ångrar mig nu och kommer så fort som möjligt gå och köpa 16st lådstopp. Jag är så förbannat trött på att de är och river i varenda låda. VARENDA LÅDA! Är det inte kartonger för vinglas så är det lådan med vällingen. Är det inte stekpannor så är det plastburkar. Jag blir vansinnig. Det senaste är nämligen också att hoppa i lådan och sen sitta där och hoppa. Vårt stackars kök kommer inte hålla länge till. Tyvärr orkar jag inte vara särskilt konsekvent heller så ibland får de ju vara där och röja - inte lätt för dem att veta vad som gäller och inte.

Mitt andra projekt är också att skaffa något slags elektriskt stängsel med svag ström som vi kan ha runt TV-bänken. Någon som har förslag på det?

Invägning nr 2


2kg på 1 vecka? Ja om man skall tro vågen så är det ju så. Och vågen ljuger aldrig. Förutom förra gången för då spelade eventuellt följande faktorer in;
- jag höll själv i kameran som väger ca 0.4 kg
- jag hade inte gjort mina "morgonbehov" som är av okänd vikt

Med andra ord kanske det inte är exakt 2 kg men det är i alla fall nere på 63 och det har jag inte varit på ett tag. Kul!

Det har inte varit så jobbigt som jag trodde heller. Jag äter numera 2 lagade mål mat om dagen vilket jag inte gjort sen jag var väldigt liten. Jag äter tills jag blir mätt, inget hålla på och räkna kalorier och sånt. Jag äter mycket fräscha sallader och mer grönsaker än vad jag har gjort på väldigt länge.

Det jag saknar är inte kolhydrater i form av pasta, bröd eller potatis. Jag saknar frukt. Inte för att jag åt särskilt mycket frukt innan men jag saknar att smaka på något syrligt liksom. Men frukt är helst big no-no då det innehåller en massa fruktsocker som triggar igång sockersuget igen. Tanken är ju att man skall äta sig mätt varje måltid och därmed slippa att få de här sockerdalarna när allt man kan tänka på är att äta något. Helst sött då.

Så det där med småätande har blivit mycket bättre. Sötsuget går att diskutera. Någonstans får jag uppenbarligen i mig socker för igår trodde jag att jag skulle bli galen av tanken på att få äta bara en liten liten godisbit. Men jag höll ut. Hejja mig.

Den här veckan skall jag sikta på att försöka ställa in fettintaget lite. Det kanske inte är så att jag måste äta en halv bearnaiseburk för att bli mätt heller. Utöver detta får det nog bli lite skärpning på gymbesöken. Ett enda hann jag med förra veckan, samt två lite längre promenader. För jävla tråkigt väder ute nu liksom.

onsdag 5 januari 2011

Skämspallen

Jag sitter och försöker äta frukost. En vanlig frukost kan man väl få njuta av? Nej. Inom loppet av 3 min har jag hunnit hämta Dino 8 ggr från den vita TV-bänken. Där klättrar han så glatt upp efter att först ha kollat av så att jag verkligen ser att han är på väg upp. När jag säger "Nej Dino" flinar han bara och sätter sedan igång sina små korvben.

Och är det inte TV-bänken som skall klättras på så är det åtminstone så att den borde få lite stryk i form av att han drar upp den hårdaste leksaken för att sedan stå och leka "Bam Bam" på den. Bam-bam är att slå något så hårt som möjligt mot en hård yta. Gärna så det till och med gör ont i mina öron.

Inom loppet av 8 min har jag alltså haft en brottning med honom om TV bänken och som om det inte vore nog så är det roligaste just nu att klättra upp i soffan, klättra vidare på pallarna som står bakom soffan och på så sätt nå till golvlampan och sedan utföra en avancerad pole-dance på denna. Gärna samtidigt som lampan skakas så att lampskärmen är farligt nära att trilla av.

Till slut blev jag så trött på honom. Jag ville ju bara få äta lite frukost i fred. Då blev det skämspallen. Dino är nämligen lite feg av sig och vågar inte ställa sig upp än. Då är skämspallen det bästa som finns. En plastbytta som man vänder upp och ner. Nu har han suttit där i 4 min och gnällt och inte vågat gå ner. Jag har fått äta min frukost. Nu kan vi leka igen.


Julia - Dino 1-0

tisdag 4 januari 2011

Boktips!

Fick denna boken av Björn i julklapp och har nu ägnat varenda ledig minut i 2 dagars tid åt att läsa. Jag är förvisso inte klar än men vill redan nu rekommendera den. Mycket spännande och man sitter lite som på nålar hela tiden.

Från bokens baksida:
"Siri är psykolog och psykoterapeut. På hennes praktik hänger man av sig kappan, tar några klunkar vatten och berättar om sina mörkaste hemligheter. Men även Siri bär på en smärta, och i skärgårdsstugan som skulle blivit hennes och hennes mans drömhem känner hon sig allt mer ensam och rädd.
Så hittas en av hennes patienter dörd i vattnet utanför hennes hus. polisen finner ett självmordsbrev och Siris värld rasar samman. År hon verkligen så dålig på sitt jobb? Eller finns det en annan förklaring?
Hon börjar få en otäck smygande känsla av att någon förföljer henne. Att någon därute i mörkret utanför stugan vill henne illa."

Köp och läs.

Snacks

Ja det här med att rulla in en ostskiva i munnen för att stilla sitt sockerbehov är inte riktigt min grej. Det går bra att äta lite nötter också, men med måtta. Det hjälper inte heller. Jag vill ju åt chokladen - så är det bara. Lika bra att acceptera det helt enkelt.

MEN - jag lyckades stilla mig i affären och valde därför 86% choklad. Någon som smakat? Det är så bittert. Så äckligt. En ruta och man ångrar genast att man stoppat det i munnen överhuvudtaget. Men på något sätt dödar det effektivt lusten till att äta alls efteråt. Det är bra.

Mitt nya jobb

Nu är det officiellt så nu kan jag äntligen berätta om mitt nya jobb. Jag skall bli PR-konsult för den svenska regeringen - kul va? Fredde ringde och frågade och då tänkte jag att det är bäst man ställer upp.

Eller inte.

Men nytt jobb har jag i alla fall. När jag och Björn först flyttade ner till Linköping så tänkte vi att vi gör det på test och funkar det inte så flyttar vi tillbaka till Stockholm - inom perioden då jag fortfarande var mammaledig. Men nu trivs vi ju och jag blev dessutom kontaktad av ett företag som heter Teleproffs som undrade om jag ville komma på en intervju för dem. Man tackar ju inte nej när folk ringer upp så jag gick dit och fick jobbet som säljare för dem. Teleproffs sysslar med kommunikationslösningar för företag såsom telefoni, växlar, mobiltelefoner, installationer och allt annat som hör till. Mitt jobb är alltså att sälja och hjälpa kunderna.

Jag skall vara helt ärlig (och det har jag varit med arbetsgivaren också) och säga att jag är lite osäker på den där säljarbiten. Jag upplever inte mig själv så pushig som man kanske behöver vara som säljare. Dessutom var ju de samtalen kanske det värsta jag visste att ta emot när jag jobbade på Fi. Ulrika, min nya chef fick mig dock att förstå att de jobbar inte riktigt på det där sättet. De sätter inte in en fot i dörrspringan så kunden inte kan stänga utan de ser hellre till att ha en bra relation så kunden kanske ringer upp själv istället.

Så ja, det här blir en utmaning för mig men jag tror jag skall lösa det. Jag har ju inga problem när jag väl kommit ut till kunden utan det är bara grejen att jag skall komma dit. Jag får bli lika tjatig som jag är hemma på Björn helt enkelt.

I övrigt så känns det rätt skönt att ha sagt upp sig från Fi. Det är inte ett ställe för någon med barn, den förståelsen finns inte. Dessutom har majoriteten av de jag jobbade med slutat så det kändes inte så kul att gå tillbaka dit då heller. Jag fick dessutom "OK då skall jag meddela vår HR Coordinator detta. Lycka till i Linköping" av chefen i svaret på mitt uppsägningsmail. Inte ett ord om "Tack för din tid hos oss" "Vi har verkligen uppskattat ditt jobb" eller något sånt. Så som sagt, kanske lika bra att jag lämnade där....

måndag 3 januari 2011

Jag ser för jävlig ut

I håret. Och säkert lite överallt annars också men mest i håret. Jag har bestämt mig för att spara ut så det enda jag kan gå runt i just nu är ett diadem vilket har gjort att jag har ett permanent veck i håret. Utöver det är färgen så urtvättad så den liknar någon slags urtvättad röd färg. Det ser för jävligt ut. Så illa att jag inte ens kan vara med på en bild. Och då är det illa.

Jag vill ha långt hår nuuuuuuuuuuuuuu.

Kusinerna Bus

Som ett kolli

I natt fick Dino ett nysanfall vid 3 tiden. Jag vaknade, låg och höll tummarna på att han skulle somna om men insåg snart att så inte var fallet. Tvärtom - nu var det tydligen morgon och dags för uppstigning. I samma veva vaknar Polly och är helt hysterisk. Hon måste drömt något alldeles extraordinärt så som hon skrek ett tag..

Detta resulterade i att Björn fick gå upp och så satt vi ett tag och försökte trösta. Sen sket jag i mina egna regler och tryckte i dem välling redan vid halv fyra för att förhoppningsvis få dem att sova igen. Njet. Runt 5 snåret gav de upp och somnade i varsin hög i spjälsängarna. Klockan 06.45 var det dags igen.

Jag är med andra ord knappt kontaktbar idag. Och stackars Björn hade svårt att somna som det var så han har inte sovit mycket mer han heller. Skillnaden är ju att han måste upp och jobba. Jag funderar på att borsta tänderna nu vid tolv snåret.

Upphovsmakaren

The follower

Till något roligare. Polly går lite själv nu och det är vi alla tacksamma för eftersom våra ryggar har blivit rätt krumma efter att ha traskat runt med henne hur länge som helst. Hon kan ställa sig upp själv, om än rätt bredbent men sen tar hon 5-6 steg själv. Eller det är inte vanliga steg. Hon springer framåtlutad i 180 grader ungefär. Än så länge går det bra men vi får nog prata med henne lite om stilen för annars kommer hon se ut som den där tanten som går runt i Jönnet med halvt bruten rygg.

söndag 2 januari 2011

Nyårslöfte 2

Utöver mitt projekt med LCHF så har jag ett annat lite löfte också. Det kom fram lite av sig själv för någon vecka sedan när jag insåg att jag pratar alldeles för sällan med mina vänner. Och inte bara närmaste vänner utan också vänner som man tycker om och bryr sig om. Och andra med för den delen. Jag ringer ytterst sällan min bror - han ringer mig. Jag ringer ännu mer sällan min mormor. De personerna jag ringer är Björn, mamma och pappa. Det är INTE okej.

Till mitt dåliga försvar vill jag skylla allt på barnen. Det finns aldrig tid för ett samtal där jag kan känna mig riktigt engagerad och verkligen lyssna och stötta/komma med råd/skratta/berätta för det är alltid någon unge som skriker, pillar, äter eller sover. När de väl har somnat och man får lite tid för sig själv så är jag ju helt slut och orkar knappt göra annat än att sitta framför TVn. Allt är alltså barnens fel.

Nu blir det dock ändring. Jag kanske börjar lite stillsamt med att skicka lite fler SMS för att sedan öva upp mig på att prata i telefon samtidigt som jag rattar vagnen med en hand. (Detta kommer dock inte hända förrän all snö är borta.) Snart kommer jag inte göra annat än att prata i telefon hela dagarna och till slut kommer jag få sparken från jobbet för att jag inte gör några affärer. Men då har jag åtminstone mina vänner!

lördag 1 januari 2011

Invägning


Sådär ja. Idag är det 1 januari. Nu kör vi!!

(Ignorera gärna tårna.)

Vi har tjuvstarat LCHF här hemma lite sen 3-4 dagar tillbaka. Igår hade vi nyårsmiddag här hemma. Till efterrätt var det paj med grädde (grädde är bra) och dessutom stod det rätt mycket godis framdukat men vet ni - jag åt nästan ingenting. Och det var inte för att jag satt på mina händer utan mer för att faktiskt inte var så sugen.

Dagens recept om ni har lite dålig fantasi;
Flygande Jakob

Kycklingfilé alt grillad kyckling (skinnet kvar)
Broccoli eller Zucchini
Vispgrädde
Chilisås
Örtkrydda
Bacon
Jordnötter/Cashew

Stek kyckling och dela i bitar
Smörj form och lägg broccoli eller zucchini underst
Vispa grädde rätt hårt och blanda i chilisås (låter fantastiskt äckligt)
Lägg kycklingen över broccolin/zucchinin
Häll över grädden
Krydda med örtkrydda
In i ugnen i typ 20 min på 175 eller något. Kanske högre, kommer inte ihåg.
Lägg på bacon och nötter efteråt

Till detta - stor sallad med mycket olja

PS: 60% av rätten skall helst bestå av fett. Grädden kommer man långt med men det kan vara bra att ringla lite olja på salladen också.

Låter kanske lite fettigt och så. Det är det också men var faktiskt gott.