Utöver mitt projekt med LCHF så har jag ett annat lite löfte också. Det kom fram lite av sig själv för någon vecka sedan när jag insåg att jag pratar alldeles för sällan med mina vänner. Och inte bara närmaste vänner utan också vänner som man tycker om och bryr sig om. Och andra med för den delen. Jag ringer ytterst sällan min bror - han ringer mig. Jag ringer ännu mer sällan min mormor. De personerna jag ringer är Björn, mamma och pappa. Det är INTE okej.
Till mitt dåliga försvar vill jag skylla allt på barnen. Det finns aldrig tid för ett samtal där jag kan känna mig riktigt engagerad och verkligen lyssna och stötta/komma med råd/skratta/berätta för det är alltid någon unge som skriker, pillar, äter eller sover. När de väl har somnat och man får lite tid för sig själv så är jag ju helt slut och orkar knappt göra annat än att sitta framför TVn. Allt är alltså barnens fel.
Nu blir det dock ändring. Jag kanske börjar lite stillsamt med att skicka lite fler SMS för att sedan öva upp mig på att prata i telefon samtidigt som jag rattar vagnen med en hand. (Detta kommer dock inte hända förrän all snö är borta.) Snart kommer jag inte göra annat än att prata i telefon hela dagarna och till slut kommer jag få sparken från jobbet för att jag inte gör några affärer. Men då har jag åtminstone mina vänner!
2 kommentarer:
SMS är teknikens gåva till småbarnsföräldrar:-)
Oj oj oj vad jag hade varit nöjd om det stod de siffrorna på min våg. Nope det var inte jag som antydde ngt om du kunde tänka dig att ta upp handbollen igen. Du har nog en beundrare. Kram AnnicaR
Skicka en kommentar