Fick ett samtal från Unicef idag. Jag är månadsgivare med 100:- sen cirka ett år sen tillbaka. Det är bara att inse, efter att man fått barn så gör det tusen gånger mer ont i hjärtat när man ser andra barn som har det dåligt. Så är det. Det gjorde ont innan också men det går inte att jämföra när man vet att det hade kunnat vara ens eget barn istället.
Well, hon ringde i alla fall för att tala om att de uppskattar att alla hjälper till och ville bara berätta att de gör enorma framsteg i olika delar av världen. När man är månadsgivare så skänker man inte till ett speciellt barn utan pengarna går varje månad dit de behövs mest. Det har tex varit ett stort fokus på Haiti den senare tiden.
Hon som ringde nämnde lite siffror om saker som gått upp, för att sedan i nästa andetag nämna att 25 000 barn i världen blir barnsoldater varje månad. Eh.. hallå jag trodde det här var ett positivt samtal? Sen gick hon också loss på att (en viss siffra som jag tyvärr glömt) får HIV varje månad. Och att (en viss siffra) dör på grund av brist på vatten.
Sen frågade hon om jag kunde tänka mig att skänka ytterliggare en hundralapp i månaden.
Det var ett lätt val för mig. Och det säger jag utan att slå mig för bröstet på något sätt, men 100:- slösar jag på skit i stort sett varannan dag. Så nu ger jag 200:- och lyckades stilla det dåliga samvetet lite till.
Hur mycket skänker du?
4 kommentarer:
Det tråkiga är ju att allt man skänker ändå går till någon högavlönad VD.
Varför är det här ett så vanligt tänk?
Jag tycker det är tråkigt för om alla tänkte så skulle det ju inte gå några pengar alls till de som behöver hjälp.
Men lyft fram fler organisationer som är seriösa, för tydligen räcker det ju inte med ett 90 konto...
Shit vilken tråkig kommentar. Och precis som Helena säger - om alla tänkte så skulle vi inte ha några hjälp och SOS-aktioner alls. Hur kul vore det då?
Jag tycker det är bra gjort av dig.
Skicka en kommentar