Dagarna efter förlossningen

Jag skrev ju tidigare om hur förlossningen gick till och lovade sedan i något svagt ögonblick att berätta om vad som hände under veckan vi låg kvar på nyföddavdelningen på SÖS. Here it comes.

Efter att ha blivit serverad ett par underbara mackor och lite dricka så var då tanken att vi skulle bli upprullade till vårt lilla rum. Vi fick då välja på ifall vi ville ha barnen hos oss första natten och hjälpa till med matningen eller om de skulle få stanna på neonatal. Det var faktiskt ett ganska lätt val just då. Jag såg i syne så trött var jag och B var inte särskilt kaxig heller så vi bad om att få sova en natt och försöka komma ikapp lite. Detta hindrade dock inte sköterskorna från att vara och rycka i mig ändå. Mitt i natten kom det en och tog 4 blodprov på mig samt blodtryck. Detta har jag bara svaga minnen av. Björn vaknade inte (suprise suprise) alls. På morgonen när jag skulle gå upp så fick B hjälpa mig till toaletten och då blev vi nog lite rädda båda två för det var blod ta mig fan överallt i sängen, och när jag reste på mig och skulle gå så var det som en fontän kom ur mig. Inte så kul kanske men för er som inte visste det så blöder man en massa efter en förlossning, vare sig du gjort kejsarsnitt eller klämt ur dem där nere. Det är livmodern som drar ihop sig och läker och eftersom jag kan ha haft norra Europas största livmoder så kom det en masse!

Efter typ 2-3 dagar så mådde jag dock rätt bra och kunde gå rätt obehindrat överallt. Det mesta av vattnet jag samlat på mig började så sakta försvinna och det var en fantastisk känsla att kunna se sina fötter igen. På riktigt alltså, det var bara att flytta degklumpen till mage åt sidan. Och på tal om degklump, jag hade någon konstig föreställning för mig att magen skulle försvinna i samma stund som man tryckt ut bebisarna. Det gjorde den inte, åtminstone inte för mig. (Den finns fortfarande kvar för övrigt) Det som försvinner är att den är spänd men istället så blir det som förr var spänt nu istället världens..ja degklump. Helt sladdrig och tom men ändå existerande. Jättekonstig.

I övrigt var det rätt mycket märkligt folk på plats på avdelningen. Vi var på en avdelning för riskgraviditeter samt för tidigt födda barn samt twins. Så det var alltså folk som vaggade omkring och fortfarande var gravida samt vi nervösa förstagångsföräldrar. Stämingen var sådär påtvingad, ni vet att man MÅSTE prata med alla och fråga hur det går för dem. Sedan hörde man helt plötsligt sig själv stå och säga "ja men jag sprack inte så mycket förstår du så nu blöder..." typ. Efter ett par dagar så var jag så trött på några att jag trodde jag skulle spy. Det fanns liksom alla typer av människor där;
- paret som ville connecta med alla och prata med alla
- en udda familj med mamma som var skitknepig och pappa som var ännu värre
- en tjej som satt ensam hela tiden med sitt barn
- ett helt OK par som skulle ha tvillingar också
- och en pappa som var helt dum i huvudet. På riktigt alltså. Han åt mer mat än alla vi andra tillsammans vilket resulterade i att hälften av oss andra inte fick någon frukost/kvällsmat då han rensat vagnen. Han agerade dessutom lite avdelningspolis och talade om för oss att det minsann inte var OK med besökare när vi skulle träffa mamma och pappa. IDIOT.

Man kan väl säga att det var lite utav en skyddad verkstad. Folk kollade till oss konstant och hjälpen var aldrig längre bort än en alarmklocka. Tyvärr kom all den här hjälpen också med en massa råd från alla, inte särskilt ofta koordinerade med varandra.Mest minnesvärt måste ha varit när en stabil afrikanska skulle visa mig hur man använde en elektrisk bröstpump. Åh vad hon klämde och masserade, mina nerver.. om hon bara brytt sig om att fråga så kunde jag sagt att jag hade mjölk som redan sprutade ut. Men nej istället blev jag lämnad där med maskinen från helvetet som drog ut bröstvårtorna till 7cm medan hon och Björn chitchattade om annat. Tack.

Efter 7 dagar var det fantastiskt skönt att komma hem. Nervöst men ändå väldigt skönt.