Världens längsta inlägg

OK här kommer den - inlägget om förlossningen och alla snuskiga detaljer som kan tänkas tillhöra.

Hur startade det?
Jo det var så här att jag och "Dunken" var som vanligt på väg till ännu ett läkarbesök på SÖS för att göra lite tester och annat. Detta var två dagar efter jag hade varit inne akut på SÖS pga smärta i njuren. Nu hade tydligen njuren lagt av lite halvt och dessutom så hade jag samlat på mig ofantliga mängder vatten över natten. Så helt plötsligt bestämde läkaren lite käckt att jag skulle bli inlagd på en specialistavdelning. Sen började hon prata om att "..ja och sen får vi ju se om vi skall förlösa dig idag.." Eh jaha. Där satt jag ensam och helt utan grejer och var lite lätt chockad. Jag fick en tid för att röntga njuren och sedan var det bara att bege sig upp till avdelning 63 - för riskgraviditeter och annat löst folk. Jag blev tilldelad vad som kan jämföras med en städskrubb i storlek men fick åtminstone en TV inrullad hos mig. Björn kom förbi på eftermiddagen med en väska där det mest nödvändiga var packat. Sen stannade han till typ 22 innan han åkte hem för kvällen. Det facila priset för att stanna över var nämligen typ 360:- och eftersom jag bara hade planer på att stanna i ett dygn så bestämde vi att Björn skulle åka hem.

Vad hände sen då?
Jo jag tittade färdigt på Paradise Hotel och något annat program. Vid halvtolv släckte jag lampan och skulle vända mig om för att sova. Då hände något märkligt - jag trodde jag kissade på mig. Oj oj oj pinsamt värre, det har man ju inte gjort sen man var typ 4 tänkte jag och började undra vad som pågick. Ställde mig upp och det fullkomligen FORSAR ur mig vatten. Snabb tanke i mitt huvud just då "shit jag måste torka upp allt det här innan jag ringer på en sköterska, och sen måste jag byta trosor och t-shirt samt lakan i sängen". Efter ett tag inser jag att det mest normala är nog förmodligen att ringa på klockan och be någon komma.

Fick du tag på Björn?
Nej. Det sista jag sa åt honom innan han gick var att sätta på ljudet på mobilen så han inte missade några samtal. Jag ringde 3 gånger på raken utan att få ett svar och hann tänka något i stil med att han skulle vara jävligt lycklig om han ens fick se sina barn innan de fyllde 20. Skickade sedan ett SMS med "Vattnet har gått". Informativt, kort och bra. Björn ringer upp en sekund senare då han kastat sig ut från duschen och inser snabbt att han nog får ta och packa en väska och skynda sig till sjukan. Tydligen är det väldigt svårt att få tag i taxibilar en måndagkväll på Söder för det skulle ta 20 min innan taxin kom så Böna hoppade på cykeln istället och var framme inom 10.

Efter det blir vi nerrullade till förlossningen där de säger åt oss att försöka vila och sova så mycket som möjligt eftersom mina värkar inte hade satt igång än. Lättare sagt än gjort skulle jag vilja säga - eller vissa personer somnade juh. Jag sov kanske 1-2h men vaknade till vid strax efter 3 och kände att det nog började göra lite ont då och då. Vid 4 ringde jag på en sköterska och sa att nu har nog värkarna startat lite.

Gjorde det ont?
I början var det inte så farligt, lite som mensvärk typ som kom och gick. Mest hade jag ont i nedre delen av magen och svanken. Vid 6 tiden så började det göra ganska ont och jag blev då undersökt för att se vart i processen jag var, vilket inte var mer än ynka 3 cm. Så ont för bara 3 cm??? Vid 7 kom det in ett nytt arbetslag med två jättehärliga barnmorskor som verkligen var superbra (note to self - de kanske skall få lite blommor?) och gjorde en ny undersökning. Ja då kanske jag var öppen 4 cm. Sådär kul att höra när man ligger och tror man är nära att avlida i smärta. Mellan kl 7 och 10 så har jag inte så mycket minnen alls mer än att det var jag och lustgasen som krampaktigt höll varandra sällskap. Jag hade en CTG maskin kopplad på mig lite då och då för att kolla så att bebisarnas hjärtljud var OK samt mäta sammandragningar på mig. Problemet var att jag kände det som att jag hade värkar exakt hela tiden så det blev jättesvårt att försöka tajma in det här med lustgasen eftersom varken jag, Björn eller läkaren verkade kunna avgöra om värken precis börjat, var på mitten eller i slutfasen. Tanken med lustgas är att man skall hetsa precis i början av värken så att man sen är lite hög när det är som jobbigast. Funkade inte så bra för mig. Vid 10 gjorde de sedan en ny undersökning och helt plötsligt var jag öppen 10 cm vilket räknas som klart för att föda typ. Vanligtvis är nog tanken att man skall öppna sig typ 1cm i timman men jag körde någon slags expressvariant på 3 timmar vilket kan förklara det där med täta värkar.

Droger då? Fick du något smarrigt?
Oh yes. Tyvärr funkade ju inget av det men jag var ett tag öppen för precis vilket förslag som helst. Det började med lustgasen. Det jag fick ut av den var att jag hade något att fingra med och sen har jag även minnen av att vart jag än tittade så såg jag små kopior av han Mr T i A-team, samma figur som är med i reklamen för datorspelet "World of Warcraft" som går på TV just nu. Men det var väl också det enda roliga. Sen kom det en narkosläkare som skulle ge mig epidural. Det är typ världens längsta spruta eller slang in i ryggraden. Det hjälpte inte ett skit så de trodde att de misslyckats med att sätta den rätt så då fick vi göra om proceduren igen. Det hjälpte fortfarande inte så antingen är jag immun eller så misslyckades de två gånger. Sen fick jag något som heter "kvaddlar" som är någon form av sterilt vatten som de skjuter in i ryggen. Det hjälpte i ungefär 10 min. Med andra ord så var jag rätt ensam ändå.

OK när kom de ut då? Och är det sant att man bajsar på sig?
Efter klockan 11 tror jag att jag var rätt pigg. Eller jag kunde stå upp lite i alla fall och försöka få i mig lite vätska och mat. Jag blev jätteglad att Björn hade tagit med sig lite frukt så jag smaskade i mig både det ena och det andra. Till slut kom en läkare och sa att jag nog skulle ta och lugna ner mig med äpplena lite om det var så att det skulle bli ett akutsnitt istället. Inget roligt skulle man tydligen få ha..

När själva krystvärkarna väl börjar så är nog känslan jag-har-aldrig-varit-så-bajsnödig-i-hela-mitt-liv det närmaste jag kan komma en beskrivning. Det är liksom en helt annan typ av smärta som är mer explosiv och intensiv jämfört med själva värksmärtan som är mer molande på något sätt. Om det kom något bajs eller inte vet jag faktiskt inte, det gjorde det säkert men just då så skiter (hö hö hö) man faktiskt i allt sånt - man vill bara att allt skall ta slut.

Under den här tiden hade jag stora planer på att bara resa mig upp och gå och säga att vi nog kan ta det någon annan gång alternativt hoppades på att de skulle säga att det blir ett snitt istället. Jag minns att jag sa något i stil med att "nu orkar jag inte mer" men då sa en av barnmorskorna att det gjorde jag minsann visst det. Så då kämpade jag på lite till och 16.30 kom lilla Polly ut och fick direkt hänga lite på Björns bröst. Jag hade lite svårt att fokusera på henne eftersom jag visste att en till skulle ut. Rätt som det så sa det bara PLOPP och då gick vattnet för andra gången - rakt på alla som hängde nere vid mina ben. Pinsamt ännu en gång. Smärtan i den värken som kom efter det hade jag inte ens unnat min värsta fiende men lyckosamt nog så behövade jag bara krysta typ 3-4 ggr och sen var Dino ute. Han envisades dock med att födas i säte, dvs med rumpan först vilket gjorde att de fick lirka en del för att få ut honom plus att han lyckades med bedriften att trassla till det med sin arm lite. Jag märkte inte så mycket men Björn sa att det inte såg så kul ut när han kom ut. Björn var för övrigt strängt förbjuden att vistas någonstans förutom vid mitt huvud, vilket han nog också var rätt glad över.

Är det sant att man blir helt söndertrasad där nere? Och kan man sitta efteråt överhuvudtaget?
Detta är nog väldigt olika från person till person, och sen har jag läst att barnmorskorna alltid gör sitt bästa för att man inte skall spricka mer än nödvändigt. Jag klarade mig undan allt sånt där vilket jag antar är den enda fördelen med att föda barn som inte är fullvuxna. Jag hade heller inga problem med att kunna sitta efteråt eller att gå när orken väl var tillbaka. Därmed inte sagt att det är så det funkar för alla.

Hade du gjort det igen?
På något konstigt sätt så har jag redan glömt smärtan. Det gjorde man redan dagen efter. Väldigt märkligt det där..


Håll ut - någon dag framöver kommer den otroligt spännande historian om hur det var att tillbringa en vecka på SÖS när barnen väl var födda. Jag förstår att ni knappt kan bärga er..