Hur det känns?

Vanligaste kommentaren efter "oj vad stor du är redan" (vilket för övrigt undanbedes vänligt men bestämt) är "Hur känns det då?". Och ja, hur känns det? Omtumlande, overkligt, spännande, roligt, läskigt, livsåtagande på både gott och ont och naturligtvis också osäkert. Men till 99.9 % överskuggas allt detta av att det bara skall bli så himla kul.

Omtumlande = Saker händer i min kropp som jag inte har någon som helst kontroll över. Och då menar jag inte fisar. Helt plötsligt har man fått en mage. Det spänner och sticker i den och jag vet inte vad jag skall tro är sparkar och vad som bara är mina tarmar som försöker få plats. Jag är konstant anfådd och har börjat sucka som en pensionär så fort jag skall ställa mig upp. Eller inte riktigt men lite ändå..

Overkligt = Ja men hallå? Jag skall bli mamma. Att Björn skall bli pappa och säkerligen också världens bästa tror jag inte någon någonsin har tvivlat på men att jag ska bli det känns ändå helt knäppt. Men samtidigt en av de bästa sakerna jag kan tänka mig.

Spännande = Tjej eller kille? Stor eller liten? Lätt eller tung? Enkel eller pain in the ass?

Roligt = Jag garvar ju ihjäl mig åt Noel och har gjort de senaste 3 åren också. Ja jag vet att han är 4 år men första året bidrog han inte med så mycket roligheter om sanningen skall fram. Möjligtvis när han kissade Jonas i ansiktet eller något.. Så varför skulle inte jag och Björn få det lika kul? Jag vet att man kanske dör i tristess när föräldrar skall berätta historier som får det att låta som att deras barn är först i världen med att lära sig att gå och jag skall verkligen verkligen försöka att vara så objektiv som möjligt men visst kommer vi tycka att vårt barn är ett geni. Hur det än går och vad det än gör.

Läskigt = Det stod någonstans att jag skall börja förbereda mig och läsa på om förlossningen redan nu. Tack men jag tror jag avvaktar lite till med den skräckläsningen.

Forever = Jag råkade säga något någon gång att "nu är vi ju uppbundna i 15 år framöver" fast jag insåg sedan snabbt att det är betydligt längre än så. Vi är ju uppbundna i resten av våra liv börjar jag sakta men säkert inse. Och när Björn tycker att jag är som mest jobbig brukar jag säga med bebisröst "Nu sitter vi ihop för alltid" - lite sådär som tjejen i Wedding Crashers gör när hon vägrar lämna killen.



Osäkert = Klarar jag av det här? Klarar vi av det här? Jag kan ju knappt ta ansvar för mig själv ekonomiskt även om det åtminstone var ett tag sen jag behövde låna pengar av päronen.

Men som sagt, mest av allt kul och spännande. Jag vet att Björn kommer att bli världens bästa pappa och jag skall göra allt jag kan för att inte framstå som en gestapo mamma. I vanliga fall har jag ett tålamod kortare än en bålgeting när det kommer till barn som gnäller och gråter men kanske är det som min kloka gamla arbetskompis Anna sa; "mitt barn och andras ungar"?