måndag 7 mars 2011

Det dåliga samvetet

Första jobbveckan är avklarad och jag går in på den andra. Jag trivs än så länge mer än bra. Jag gillar att jag får jobba direkt, det är skarpa case från början och chefen ger mig förtroende direkt. Tanken är att min tjänst bara skall vara på 75% till en början och att jag sedan när jag känner mig redo kan öka upp den till 100%. Anledningen till att det blev så här är för att när jag skrev på så hade vi fortfarande inte klart med dagis och vi visste inte hur pass mycket Björn skulle kunna vara hemma heller. Nu har allt löst sig och egentligen skulle jag nog kunna gå upp på 100% direkt.

Om jag skall vara riktigt ärlig så jobbar jag i det närmaste heltid som det är ändå. Förra veckan blev det nog i snitt 1h extra per dag. Att jobba 75% är ju det svåraste som finns, åtminstone när man jobbar varje dag. Kanske hade det varit bättre att vara ledig 1 dag i veckan men det fungerade tyvärr inte för arbetsgivaren.

Jag har inget emot att jobba hårt och mycket. Jag är dessutom inte den som börjar 2:a dagen på jobbet med att säga "ursäkta men nu har jag jobbat över 10 min" heller. Alla vill väl visa att de duger och att de är rätt man (kvinna) för jobbet och då blir det ju lätt att man stannar kvar lite längre för att hinna göra det där lilla extra.

Och det är här samvetet kommer in. Mina små änglar där hemma då? Skall de knappt få hinna träffa sin mamma på dagarna numera? Jag hinner skutta och hoppa med dem i två timmar och sen skall de gå och lägga sig. Och det värsta är att när jag väl är på jobbet är det så mycket nytt och så mycket att tänka på att jag knappt hinner fundera över att jag har barn. Väldigt många minuspoäng på mammaskalan där, det är ju knappt att jag vågar säga det högt.

Det positiva är dock att när jag kommer hem så har jag fullt med energi - hur trött jag än är - att hänga med barnen. Saker som jag blev vansinnig på innan orkar jag inte riktigt elda upp mig över längre. Jag vill bara hinna hänga med dem så mycket som möjligt innan de skall sova. Sen stupar jag i soffan och rör mig inte en millimeter.

Sen är det ju tyvärr så att barnen inte riktigt verkar uppmärksamma att jag är borta. Idag kom jag hem och då kom Dino springande....raka vägen fram till matkassarna för att riva upp ett paket bacon och försöka äta upp detta. Sen kom Polly. Hon sket fullständigt i mig också. Med andra ord klarar de sig uppenbarligen alldeles utmärkt utan mig.

4 kommentarer:

Fia sa...

Ååh va jag känner igen mig!!

Det är precis likadant här, det blir 2 timmar om dagen med barntid ungefär. Och sen sitter man och har dåligt samvete för att man inte ens hinner tänka på dem på dagarna.

Men ärligt, hur mycket bryr sig barnen om ifall man tänker på dem eller inte?!
Nä, passa på att njut av timmarna då du är bara Jullan istället, det är det som är det fina med att jobba: att man får va nån annan än mamma ibland.

AnnaT sa...

Skitjobbigt det där.. Men barnen känner säkert att du är nöjd o glad. Då känner de sig trygga med det. Passa på att jobba 100 nu medan B är hemma. Det kanske inte är lika roligt att ha dem på dagis på 100%..

Anonym sa...

Du ska inte ha dåligt samvete, du är en superbra mamma!!

Jullan sa...

Grejen är att jag kommer gå upp i tid sen för Björn kommer jobba typ halvtid. Arbetsgivaren och jag har kommit överens om att det är bättre att jag börjar lugnt och sen sätter igång än att jag börjar fulltid och helt plötsligt skall trappa ner när jag väl kommit in i det och kanske skaffat mig lite kunder. Makes sense to me.