Jaha. Då går jag in på sista veckan som hemmamamma. Nästa tisdag börjar jag jobba. Det känns bra. Jag känner mig peppad. Barnen hade precis ett psykbryt som gjorde mig ännu mer peppad. Jag vill svara på mail. Jag vill svara i telefon. Jag vill känna mig viktig. För mitt eget ego.
Men - jag kommer sakna att hasa omkring i mysbrallor fram till 11. Jag kommer sakna att busa med barnen på morgonen. Jag kommer sakna de där mysstunderna vi har när de precis vaknat efter att ha sovit middag.
Jag kommer inte sakna att gå upp på natten. Det lämnar jag med varm hand över till Björn. Jag kommer ju dock fortfarande få vakna och väcka honom för att han i sin tur skall gå upp och sen kommer jag förmodligen ligga vaken och höra honom svära sin sedvanliga ramsa över att barnen inte somnar om. Men då skall jag ligga och njuta i sängen och tänka - det är MIN tur att sova nu.
Det är fint med skadeglädje.
1 kommentar:
Jag förstår inte det där med att männen inte vaknar av minsta lilla gny, precis som vi kvinnor gör. Du får sätta i öronproppar så att du kan sova heeela natten, precis som männen gör när de jobbar.
Skicka en kommentar