måndag 24 januari 2011

Måndag den 13e?

Jag vet inte vart jag skall börja berätta om den här pissdagen. Hade otursdagen varit en måndag och numret varit 13 så hade den dagen varit idag. Nedan följer ett väldigt långt och destruktivt inlägg.

Jag börjar från igår. Dinos hesa och harklande läte försvann inte från lördagsnatten utan fortsatte en bra bit in på söndagen också. Vi ringde till jourcentralen och fick en tid strax efter 12 för att komma in och andas lite luftrörsvidgande. Det tillsammans med lite medicin skulle göra susen sa doktorn. Nu gjorde det ju tyvärr inte det. Det hjälpte faktiskt inte särskilt mycket alls. Så vid halv sju tiden på kvällen åker jag in med honom igen för att han skall få en liten puff till innan det blir dags att sova. Tänkte att det skulle gå fort. Oj vad fel jag hade.

Trots att jag i stort sett var ensam där så tog besöket ungefär 1h. Vet ni hur lätt det är att försöka hålla en hungrig och trött kille på glatt humör i ett väntrum med superskitiga golv (vilket vi nog var orsaken till för att vi drog in vagnen tidigare på dagen) och inga lekvänliga leksaker? Vi fick till slut andas in det vi skulle och sedan träffa århundradets torraste läkare. Han pratade med väldigt väldigt små bokstäver om vi säger så för jag hörde inte ett jävla skit av vad han sa. Till slut fick jag ur honom att vi skulle vidare till akuten eftersom Dinos syresättning inte var tillräckligt bra. Enligt honom mätte den bara 89 av 100% och man vill tydligen gärna att det skall ligga över 95.

Jaha - där blev jag ju lite stressad och ledsen eftersom jag inte tänkte att det var så farligt med lilla killen. Kommer till akuten och tar en nummerlapp eftersom det står klart och tydligt att man skall göra det även om man har en remiss, vilket jag fick från jourcentralen. I receptionen sitter det en tjej och tuggar tuggummi och typ stirrar rakt ut i tomma intet. Hon ser mycket väl att jag har svårt att få Dino att sitta still, att han gråter och att det inte är en optimal miljö att försöka få i någon sin kvällsvälling (som jag turligt nog packat med). Säger hon något? Nej. 40 min senare är det min tur och det första sköterskan säger är; "Oj har du suttit här ute och väntat? Du borde sagt till i receptionen så hade de skickat upp dig till barnavdelningen direkt". Ungefär där och då gjorde jag en mental anteckning om att leta upp vart receptionstjejens brevlåda bodde.

Upp till barnavdelningen, sitta där och vänta ett tag innan en sköterska kommer och ställer samma frågor som jag redan svarat på 180ggr. Nej jag vet inte om han låter mer på in eller utandningen. Nej jag vet inte om det räcker med det han redan andats in. Nej jag kan inte avgöra om han är hes eller sträv på rösten. Till slut fick jag vänligt säga till henne att jag inte kan avgöra dessa frågor utan att de som är utbildade får avgöra vad som behöver göras.

Sen väntar och väntar och väntar vi. Dino är lite gladare för nu finns det saker att leka med. Bland annat en rolig turkgubbe som ger Dino massa tuschpennor. Jag orkar inte protestera och det är ett under att det inte blev streck vare sig på väggarna eller på hans kläder. Sen får vi träffa en doktor. Hon säger att han skall få andas in mer luftrörsvidgande och kliar sig i huvudet och säger "hm jag tycker det här påminner om falsk krupp". Tack Einstein - det hade jag kunnat googla fram på 2min hemma, det är inte därför jag är här - vi vill att ni gör något åt det.

Sen får han andas in mer saker, han får cortison som han blir jätteledsen av för det var inte alls gott och till slut orkar Dino inte vara vaken längre och slocknar som en stock i min famn runt halv elva tiden på kvällen. I vanlig ordning finns det naturligtvis INGET bekvämt att sitta eller ligga på. Man kan tro att det är första prio när de möblerar rummen på sjukhusen "Hörrni - vi gör det inte för skönt för folk så att de stannar för länge va?" Vi har åtminstone fått ett eget rum vilket turkgubben och hans son inte fick. De sitter fortfarande i vänterummet och har suttit där i 6h. Pappan pratar inte så bra svenska men jag får ur honom att hans son har feber och mår dåligt. När pappan frågar en sköterska om det inte är deras tur snart så säger sköterskan att de måste ta de kritiska patienterna först. Då har de suttit där i 6h. Konstigt nog luktar det rök lite till och från i korridoren så någon har tydligen åtminstone tid att ta rökpauser. Jag inser att det blir en lång natt.

Runt 12 tiden på natten kommer jag på hur TVn funkar och tittar på ett program om en kvinna som har haft 5 män och alla har mystiskt nog dött. Intressant.

Vid halv två får vi äntligen lämna stället. Dino somnar i bilen hem. Vaknar på vägen upp och skrattar när vi kommer innanför dörren. Somnar som en stock när han får i sig lite välling. Jag stupar i säng.

PLING - klockan är 8 - Björn måste till jobbet och jag går upp och matar barn. Eftersom Dino har krupit omkring exakt överallt på sjukhuset så tänker jag att ett bad inte skulle skada. Både han och Polly har lagt av en rejäl morgonblöja så jag låter dem vara nakna lite medan jag tappar upp vattnet. Big mistake.

Rätt som det ser jag Polly med något brunt på händerna. Sen hör jag Dino gallskrika. Och sen har de något slags race i hela hallen, in i köket och tillbaka i badrummet, allt medan de drar omkring århundradets bajskorv efter sig. Dino var tydligen inte klar.

I med båda i badkaret för att spola av dem. Tvinga dem att vara kvar där i utan vatten för att kunna torka upp så mycket som möjligt av oredan i lägenheten. På med Ajax över skiten och gnugga ännu mer. Skölja av mig själv från allt bajs och stoppa morgonrocken i tvätten. Bada barnen. Duscha själv. Ut och gnugga ännu mer på golvet men tycker det luktar bajs överallt. Leka med barnen 1h, mata och sen ut med dem på balkongen i vagnen för att sova. Ställa upp varenda fönster på vid gavel, dammsuga och sedan toksvabba hela golvet i lägenheten med ännu mer rengöringsmedel.

Nu sitter jag här. Helt slut och har precis kommit på att jag glömt äta frukost. Utöver detta behöver jag ringa ett antal jobbiga samtal till mitt nya jobb, till dagissamordnaren på Linköpingskommun samt ev höra om vi behöver åka in och andas lite mer med Dino.

NÄ men vad är det man säger? Ny vecka - nya möjligheter?

5 kommentarer:

annesophie sa...

PUST! Vilket fruktansvärt dygn! Hade du hunnit återhämta dig efter magsjukan? Vilken fantastisk mamma de har polly och dino!

Lysande ögonblick! sa...

Men åh. Stackars Dino. Och framförallt, stackars dig!!!

En stor puss kommer lastat!

Jullan sa...

Haha ja eller stackars er som orkade plöja igenom världens längsta text!

Louise sa...

Haha! Jag dööör! Men synd om Dino naturligtvis, fast kul att de kletar bajs =)

Karolina sa...

Gah! What a mess. Hade falsk krupp som liten. Inte kul. Men, I can´t help it. Bajsincidenten. hahahhaha! Oh my! Jag kan se det framför mig. Och Det är endast pure luck att det inte inträffat här hemma. Måste skratta åt eländet. Lycka till med dagisuppstyrningen!