Någon gång på förmiddagen idag så började det snöa här i Linköping. Stora fluffiga snöflingor som singlade ner sådär perfekt långsamt utanför fönstret. Jag och barnen lekte inne på deras rum när de helt plötsligt stannade upp och tittade. Båda kröp upp för den lilla sängen, ställde sig upp mot fönstret och tittade med stora ögon. I säkert två minuter stod de där, helt tysta och bara tittade på snön med stora uttrycksfulla ögon. Det var ett riktigt Kodak moment men jag hade aldrig kunnat ta ett tillräckligt bra kort så jag väljer att spara det inom mig istället, förhoppningsvis stannar det kvar ett tag.
Precis i det ögonblicket blev jag så stolt över dem. Så stolt över mig och Björn. Tänk, här har vi lyckats skapa två såna fina barn. Barn som jag lite då och då kanske skäller på men som faktiskt är väldigt snälla barn. Tagit oss igenom mer än ett år som föräldrar utan några större sammandrabbningar. Stöttat och hjälpt varandra, varit ense och oense men oftast hittat en bra lösning och framför allt älskat de här små liven så mycket att man ibland tror att man skall gå sönder.
Sedan blev jag sentimental och insåg att det här ögonblicket kommer aldrig komma tillbaka igen. Det kommer komma andra ögonblick, men inget som det här.
Snart börjar jag jobba, om ganska exakt en månad för att vara exakt. Jag har längtat efter den dagen. Jag har känt att jag behöver få stimulans, få känna mig "viktig", få kontakt med vuxna och få lite mer utmaningar. Men jag inser nu mer och mer att jag kommer att sakna att gå hemma. Jag kommer att sakna de där små fina stunderna när man får en kram, en puss,titt-ut lekarna, sångerna eller när de bara kryper upp och vill sitta i knät. Jag kommer INTE sakna skrik och utbrotten men jag kommer försöka ha mer tålamod med dem när de dyker upp.
Snart är barnen 43, har egna barn och kommer komma och hälsa på mig och Björn på hemmet någon gång i månaden. Det gäller att ta tillvara på den här tiden när de fortfarande tycker om oss!
3 kommentarer:
Så sant så sant, både vackert och sorgligt.
Jag kan oxå känna att det känns sorgligt vissa gånger när Hugo gör, säger eller visar vissa saker att vi bara kommer få uppleva det en gång. Ibland kan jag fundera på en till men det blir nog inte så. Var stolt Julia, ni har två fina barn!
åh så fint! så sant så man ska njuta av vartenda sekund i livet!
FILMA! Jag har kräksjuka och tid att ligga o titta på "gamla" filmer på Kajsa. Det är så roligt att titta på den där lilla människan som har blivit stora tjejen. Det är svårt att hinna med att njuta just här o nu, men det är superroligt att titta på efter ett par år. Dessutom tycker hon att det är kul:-)
Skicka en kommentar