Hipp hipp hurra!

Det blev inget sova räv idag för barnen. De skippade den delen och gick rakt på "nu skriker vi ihjäl oss istället" kl 05. Kul. Men idag är dagen då de bestämde sig för att titta ut. Känns helt sjukt att det redan gått ett år..

Tänk vad osäker och rädd man var i början. De var ju så små. Och alla praktiska frågor som man undrade över - är maten för varm? Kanske för kall? Skall de verkligen sova i sängen på det sättet? Är vattnet i badet för varmt? Vad händer om det är 2 grader för kallt? Hur känns det om blöjan är full eller precis ny? Är det säkert att man inte bryter armen på dem när man tar på bodyn? Är det för kallt för att gå ut? Skall de sova så här mycket/lite? Och vad händer egentligen om man inte håller i nacken ordentligt?

Numera är jag lite mer cool. Jag litar på mina barn och jag hoppas att de litar på mig, och Björn med förstås. De säger till om det är något - då har man lite olika alternativ att välja på och oftast blir det då bra. Jag är så stolt över våra barn som står ut med de mesta jag och Björn hittar på. De är oftast nyfikna på folk och bryr sig inte nämnvärt ifall det kommer folk hem till oss eller att någon annan stoppar in mat i deras mun. De hänger glatt med i bilen vart vi än ska och det har visat sig att det går fantastiskt bra att lämna bort dem över en natt eller två också.

Och sen är jag superstolt över mig och Björn som rott det här i land. Inget facit utan bara på magkänsla och så som vi känt varit rätt - utan att döda varandra en endaste gång. Hurra för oss men naturligtvis mest hurra för barnen!