Dagens öppna förskolan

Jag och två mammor till står utanför och väntar på att de skall öppna dörren till öppna förskolan. Då kommer det en tredje mamma med sitt barn. Tänk er urtypen för white trash - blonderat hår med utväxt, en vikt som lätt hade kunnat få henne att aspirera till Biggest Looser, massa smink och dessutom en ful unge. Han hette säkert Kevin också.

I vilket fall som helst så kom hon fram direkt och frågade om det var tvillingar jag hade i vagnen. Efterföljt av "Åååhh gud va jobbigt!" och sedan "Fast jag hade kunnat tänka mig att ha tvillingar också fast först när de är lite äldre. Eh.. ja för två 5 åringar är ju säkert lättare att ha och göra med. Jag kände bara att jag orkade inte med henne alls så jag ljög ihop en liten historia om att vi inte har några som helst problem, att våra barn sover hela nätterna och att de äter precis så mycket som de ska.

Ibland orkar man bara inte med att folk verkligen vill att man skall säga att det är skitjobbigt. Det är som att det triggar dem och framför allt så är det tydligen fruktansvärt provocerande att säga att det faktiskt inte är så jobbigt. Mår de bättre av att jag säger att "jo visst är det lite jobbigt ibland". Va fan, alla småbarnsföräldrar är ju helt slutkörda, det finns väl ingen som skaffar barn och förväntar sig att få sova 10h per natt? Att aldrig behöva uppleva skrik och snor? Och sen är det ju så att det är svårt att "välja att skaffa tvillingar". De kom ju liksom bara och det är lite svårt att välja bort en av dem. Jag kanske skall börja svara att jag brukar bara sköta en av dem per dag så det känns som om att man har ett barn.

När vi väl har satt igång med sången så ringer det helt plötsligt i en telefon. Gissa vem som fiskar upp sin mobil från den gigantiska klyftan mellan sina tuttar.... Very classy.