tisdag 17 augusti 2010

I nättres

(Nättres = natten som var på gotländska)

22.40 - Vi trycker i barnen lite extra välling så att de skall sova gott heeeeela natten.

01.10 - Polly vaknar och är rätt orolig. Känner på henne och hon är kokhet. Upp och in med en alvedon på henne, försöker få henne och somna om.

02.00 - Polly är fortfarande vaken

02.20 - Jag tror att Polly sover och skall lägga ner henne i sängen igen. En liten fint från hennes sida, hon är klarvaken igen.

03.10 - Polly sover äntligen. Jag har legat som ett krokigt S i soffan och fryst eftersom jag inte vågat sträcka mig efter en filt i risk om att hon skall vakna.

03.50 - Dino vaknar av att han helt plötsligt ligger på mage. Vänder tillbaka på honom.

03.52 - Dino ligger på magen igen

03.53 - Dino på magen igen. Jag får ett spel på honom. Tar upp honom och tänker att han likaväl kan få äta eftersom han numera är klarvaken. Vanligtvis brukar jag försöka vänta så att de får äta efter kl 05.

04.10 - Dino har käkat upp och sover som en stock igen.

04.11 - Hm väcka Polly eller inte? Polly löser problemet och vaknar själv. Tutar i henne lite mat också.

05.20 - Pollys inre väckarklocka ringer och talar om för alla att det nu är dags att gå upp. Icke säger jag och tvingar henne att somna om med oss i sängen.

06.40 - Polly vaknar igen. Jag petar på Björn och säger att "Nu är det fan din tur" eller något annat trevligt i den stilen.

06.40 - 08.00 - Jag får välbehövlig sömn.


Nu väntar jag bara på att barnen skall bli trötta och somna här hemma så jag kan vila lite till. Jag känner djup avund för er som har sovit åtminstone 6h sammanhängande sömn i natt.

3 kommentarer:

Anne sophie sa...

Hahaha....jag imponeras av att du kan vara så humoristisk när du skriver om en sån natt! Jag hade en sån natt häromdagen å fy vad trött man är på barnen då! Skrattar för fullt när jag läser!

Tack för att du bjuder på dig själv!

Jullan sa...

Jag tror man måste skratta lite åt det för att orka med. Annars hade jag checkat in mig själv på någon mentalavdelning för länge sen.. :)

AnneSophie sa...

Så sant! Tur att man kommer till sina sinnes lite nu och då iallafall...