söndag 7 februari 2010

På bättringsvägen

Ja äntligen börjar de små bebbarna bli lite bättre. Det spys fortfarande en del men aptiten är tillbaka och de får i sig nästan normalstora portioner igen. Usch det här har inte varit några roliga dagar. Jag inser att min risk att bli en hönsmamma precis steg med ungefär 1000% från att ha varit rätt hög från början. Att se sina små barn ligga helt utslagna och veta att det inte finns särskilt mycket man kan göra själv för att hjälpa dem är nog det värsta jag varit med om.

Det hela började på torsdagkvällen runt 23 tiden då vi skulle ge sista kvällsmatningen. De hade varit supergnälliga hela kvällen och jag var lagom munter då jag varit ensam med dem medan Björn varit och tränat. I alla fall så började de spy, och då menar jag kaskadspy som man ser i skräckfilmer. Det var spy överallt och det kom ur näsan och munnen på dem så de kippade efter andan varje gång. Detta fortsatte sedan hela natten så vid 6 på morgonen ringde jag till SÖS där de bad oss komma in till barnakuten. Sagt och gjort, vi hetsade in bara för att få sitta och vänta i typ 1h på att en läkare skulle komma. Han gjorde vanlig undersökning och konstaterade att det "nog rörde sig om influensa" och att det var bättre att vi fick komma till en annan avdelning istället för att sitta på akuten. Vi kom till den andra avdelningen vid 9 tiden. Vid 11 hade fortfarande ingen kollat till oss eller knappt sagt hej så då lackade jag faktiskt ur och förklarade för dem att våra barn inte fått i sig någon mat på 12h nu och att vi är jävligt oroliga. Då blev det helt plötsligt fart och det kom en sköterska som i princip frågade om vi ville att de skulle bli sondmatade eller via dropp. Hur skall vi veta det? Gör vad som är bäst för barnen naturligtvis!?! Sagt och gjort, det blev sondmatning. Björn var med inne när de stoppade in slangen genom näsan på dem vilket tydligen inte var något att rekommendera oroliga föräldrar att titta på. Ut kommer sedan två medtagna barn med tårar i ögonen och då trodde jag på riktigt att mitt hjärta skulle brista helt och hållet. Man känner sig så fruktansvärt hjälplös.. Nedan ser ni bilder på de små stackarna direkt efteråt.

Polly sover hos pappa

Dino inlindad i filt med lipande mamma jämte sig


Efter det fick de vätskeersättning i fyra timmar via sonden och när det var slut så fick de lite bröstmjölk istället. Första två timmarna orkade de inte med så mycket mer än att ligga där men sedan vart det ju mindre kul och det var ett himla sjå att försöka hålla dem ifrån att riva bort slangarna. Under hela tiden satt jag och Björn som två miffon eftersom Södersjukhuset, förmodligen precis som andra sjukhus inte direkt satsat på komforten. En obäddad tältsäng, två pinnstolar och något som skulle föreställa fåtölj var vad som fanns. Vi hade åtminstone en TV vilket var lite utav räddningen.

Björn och Polly i "bekväm" fåtölj

Som ni förstått fick vi i alla fall komma hem till kvällen men det kändes som att de mest ville bli av med oss. Hur kul känns det när de som skall veta och kunna något säger "Vad tycker ni, tror ni att ni kan åka hem?" Hur fan skall vi veta det? Det är ni som är utbildade. I övrigt så påpekade de ett antal gånger att det var väldigt fullt på avdelningen just nu vilket också gjorde att det kändes som att de ville att vi skulle ge upp rummet för någon annan. Både jag och Björn reagerade på att det verkade som att de ville att vi skulle ta beslutet om att åka hem eller inte, ungefär så att de skulle ha ryggen fri ifall det skulle hända något. Det är ju inte så jävla kul för oss att ha det ansvaret heller med tanke på att vi inte har någon som helst utbildning i medicin. Vi bestämde oss i alla fall för att åka hem till slut. Väl hemma så började båda barnen med att spy en massa igen och då trodde jag på allvar att både jag och Björn skulle bryta ihop. Man hinner föreställa sig diverse olika scenarion där mestadels ordet död ingår. Vi bestämde oss för att försöka vara kvar en liten stund hemma och på morgonen så tyckte vi att barnen faktiskt fick behålla lite mat och verkade lite piggare.

Som tur var har jag världens bästa föräldrar som kastade sig upp i bilen på lördagmorgon för att hjälpa till. Vid det laget hade varken jag eller Björn sovit mer än kanske 2-3h sen onsdagkvällen vilket kändes. Man går på någon slags sparlåga och är uppe i varv fast än att man är dödstrött men hur lätt är det att somna när man har två småttingar jämte sig som det känns att man måste ha koll på så de inte kvävs ifall de spyr? Vi fick en chans att vila lite och plocka i ordning lite i lägenheten eftersom det såg ut som ett bombnedslag sen vi kom hem i torsdags.

Nu verkar de i alla fall ha tagit sig ganska bra och de både ammar och flaskmatas. Dino hade en riktig exorcistenspyning idag på morgonen där spyan riktigt flög rakt fram i säkert 50 cm men det var nog mest för att han satt i halsen. De orkar åtminstone vara vakna nu och framför allt skriker dem vilket jag aldrig trodde jag skulle uppskatta. Vi har hetsstädat hela lägenheten och tvättat alla kläder samt kokat alla nappar och flaskor flera gånger så att alla eventuella baciller skall vara borta. I skrivande stund är stolt mormor och morfar ute och går med barnen medan jag och Björn ligger utslagna i soffan.

Spysjukan = inget kul alls

6 kommentarer:

Anna sa...

Stackars stackars er! Man känner sig aldrig så liten som när ens barn är riktigt sjukt. Dom kunde väl fått bli lite större först!
Hoppas ni kryar på er nu. Fördelen med barn är att dom kommer igen snabbt.
Mina senaste dagar sittande på toan känns plötsligt som en piss i mississippi...

Mia sa...

Usch vilken hemsk upplevelse!! Allt blir ju så mycket mer hemskt och dramatiskt när det rör barn, hade det varit ens sambo så hade man väl mest klappat honom lite på axeln och sådär. Med barn så blir man ju hysterisk och föreställer sig det värsta och överanalyserar alla symptom. Jobbigt när personalen inte inger förtroende utan mest verkar vilja få er att ta beslut...

Krya på er och njut av att dina föräldrar avlastar er!

Fia sa...

Usch, vilken pärs ni har gått igenom! Som sagt, inget är värre än när barnen är sjuka när de är så små, kan nog inte föreställa mig hur ni har haft det de senaste dagarna era stackare. Skönt att de börjar pigga på sig igen!

Fia sa...

Och förövrigt så tycker jag inte att kaskadspyor från tvåmånaders prematurbebisar är något som behöver överanalyseras för att bli dramatiskt.

Laura sa...

Men fy vilken hemsk upplevelse! Jag hoppas verkligen att ni inte behöver uppleva det någon mer gång, och att ni kan hålla er friska hela familjen. Inget kul med alla baciller i luften! Man blir ju nästan rädd att andas till slut!?
Styrkekramar! Ni är SUPER duktiga!

Alexandra sa...

Åh. stackars små bejbisar. massa air kisses från mig!