Inte mycket tid för bloggande de senaste dagarna. Barnen har turats om att ha skrikfest av helt okända anledningar. Eller Dino är rätt lätt att få tyst på - det är bara mat som gäller där. Polly verkar ha lite ont i magen då och då så vi har börjat ge henne lite Miniform som tydligen skall vara bra och göra så att de pruttar och rapar lite lättare. Vi var på BVC igår och fick beskedet att de numera väger drygt 3.5 kg var vilket naturligtvis känns jätteskönt. Hon tyckte även att vi skulle strunta i att ge dem mat var 3e timma utan istället lita på att de säger till när de är hungriga. Resultatet av det - de vill nu äta varannan timma istället. Kul.
Hade besök av världens bästa Helena och Lotta igår också. Jätteskönt att ha folk här som man kan ventilera med och prata om lite annat än barn. Jag älskar mina små gullungar men självklart (och det tror jag alla gör oavsett om de vägrar säga det högt) så undrar man ju ibland vad man gett sig in på. Det börjar gå upp för mig mer och mer varje dag att det här är faktiskt mina barn och det är mitt ansvar att se till att de klarar sig och växer upp som de ska. Med det ansvaret kommer det att se till att de får mat och vila vilket betyder att vissa saker som jag själv alltid unnat mig innan inte är aktuella mer. Vi var tex i Nacka Forum förra veckan. Vi hann dit och gå där i ungefär 40 min och sen var det dags att åka hem igen. Jag deppade ihop helt. Man känner sig så otroligt låst på ett sätt eftersom även om barnen får ersättning så måste jag ju göra mig av med mjölken på något sätt. Samtidigt så får jag jordens sämsta samvete av att tänka såna här tankar för jag kan ju inte säga att jag inte visste vad jag gav mig in på när vi fick veta att jag var gravid.
Äh - imorgon är en annan dag och i natt sover förhoppningsvis barnen bra. Ni blir lämnade med den här fantastiskt dåliga låten.
3 kommentarer:
Jotack! Det där känner jag igen! Man trodde att man hade koll innan han kom, men sen när han kom var man bara i en dvala och mindes inte sitt gamla vanliga fria liv.. jag kände mig också jävligt låst till en början men det blev bara bättre och bättre för varje månad.
Och ja, den där tanken både tänkte jag och sa jag högt ett par gånger första tiden, men det har blivit allt mer sällan!
Men vännen, man måste påminna sig själv om att bebisfängelset är bara en kort period. Det är asjobbigt just när man är i det, (och säkert dubbelt så jobbigt för dig) men det går så himla mycket fortare än man tror innan man kan börja leva mer som vanligt igen. Tänk när knoddarna är ett halvår, det är inte långt dit, då kommer du kunna slänga till dem varsitt rån i vagnen som de sultar nöjt på medan du shoppar vidare. Eller lämna dem med barnvakt o gå på bio. Nice!
Åh.. rån och såna där majskrokar kommer bli det bästa jag vet! =)
Skicka en kommentar