Imorgon skall jag gå och klippa mig. Det har jag inte gjort sen typ slutet på juli så med andra ord är det verkligen dags. Sist jag klippte mig så hetsade jag ner till turken under oss precis innan vi skulle åka på semester till Gotland. Det första han sa när jag sa att jag bara ville klippa minsta möjliga var "Du passar inte alls i långt hår". Nähe tack då.
Vad är det med frisörer och deras behov av att tala om för en att håret ser risigt ut? Att topparna är kluvna? Att färgen är dåligt gjord eftersom man gjort den själv hemma? Att det verkar lite ojämnt bak i nacken? Det är ju inte så att man känner sig särskilt snygg när man sitter där i vattenkammat hår i alldeles för stark belysning så det behövs liksom inte så mycket för att känna sig ännu fulare. Dessutom kommer man ju till dem för att man tycker att det är dags att klippa sig och vi är ju inte särskilt många som klipper oss varje vecka för vi tycker det är så jävla kul.
Nu skall jag iofs klippa mig på fiiiinsalong imorgon men om hon/han som klipper mig ens nämner något så tänker jag blåljuga och säga att jag klippte mig för 3 veckor sedan och att jag inte alls färgar håret hemma. Det kan bli kul.
Vad som även kan bli kul är ifall B får ta ett matningspass med twinsen själv men det är ju en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar