Så svårt

Ibland gör det så ont i hjärtat att tänka på hur det måste kännas att förlora din bästa vän och största kärlek. Vissa saker skall man helt enkelt aldrig behöva vara med om. Att försöka sätta ord går inte, man vet bara att det måste göra så fruktansvärt ont och att det där trycket över bröstet som jag själv känner bara kan kännas tusenfalt mer hos andra. När man väl fått egen familj och barn så är det också (tyvärr) så mycket lättare att ta till sig smärta. Man sätter in allt i sin egen situation och förfasas över de känslor som kommer fram. Man funderar på om man själv någonsin skulle orka gå igenom det som andra tvingas göra. Man lovar sig själv att krama lite extra hårt och länge på sina barn. Man lovar att aldrig låta något hända dem och att aldrig skrika på dem mer. Man lovar att aldrig någonsin tänka en endaste ond tanke om någon. Man lovar att försöka uppskatta varenda minut av allt som händer och sker för att man aldrig vet när det kan vara för sent.

Idag går mina tankar till Anna och barnen och till alla de vänner som stod en väldigt väldigt fin person nära. Jag hoppas att det där trycket med tiden försvinner och att det ni har kvar endast är ljusa fina minnen.