Idag har jag haft en kris. En försenad 30-års kris. Jag har ifrågasatt hela mitt liv och allt jag gör på dagarna. Var det så här det var tänkt att bli liksom?
Är tanken att man varje vardagsmorgon skall vakna och hetsa, stressa, locka och pocka för att få två små stackars barn till dagis så att man själv hinner till jobbet i tid? Och sedan lite snabbt bända loss 20 par små knubbiga fingrar från benet och tappert vinka hejdå i rutan trots att tårarna sprutar? Nu är det ju dock så att jag knappt hinner vinka åt dem innan de är iväg och leker med sina kompisar men ändå. Borde man vara hemmamamma tills dess att de är 22? Kommer de få men för livet?
Är tanken att man skall ha hjärtat lite i halsgropen så fort en kund ringer som man inte riktigt vet om de skall skälla eller beställa något? Borde jag kanske inte istället alltid tolka det som en bra signal att folk ringer till mig? Vet ni, JÄMT när det ringer i min telefon så är min första impuls att skita i att svara. Möjligtvis att Björn, samt mamma och pappa slipper detta men resten - ni hamnar i mitt spamfilter och jag behöver anstränga mig för att släppa förbi er. Detta kan tolkas som lite oroväckande med tanke på att mitt jobb går ut på att prata i telefon...
Är tanken att man skall försöka hinna träna och springa, gymma och och köra bikramyoga samtidigt som man hinner med att göra skönhetsbehandlingar och ha perfekt rakade ben UTAN några celluliter? Och i så fall - när skall man hinna detta? Jag är glad om jag kommer iväg 2ggr i veckan och då snackar vi endast en springtur i grannområdet. Jag försöker intala mig att jag tycker det är skönt att springa för att rensa hjärnan men det enda jag tänker när jag hasar mig runt är mörka tankar om folk jag inte tycker om. Det hjälper mig dock på något konstigt sätt att springa lite längre. Kom ihåg det - använd mördartankar när ni tycker det går lite trögt i träningen, bara ett litet tips från coachen.
Är tanken att man aldrig skall hinna träffa eller prata med sina vänner för att man känner att så fort det blir tyst och lugnt hemma så är alltid första prio att bara få sitta ner och inte göra något alls? Jag älskar mina vänner över allt annat men jag är nog sämst i världshistorien på att höra av mig. Jag hoppas och utgår ifrån att de vet att jag alltid finns här om det är något och att det snart kommer bli bättre. Jag skall bara få barnen att bli lite äldre, sova lite bättre, få lite ordning på jobbet, och på huset och hinna hänga lite med Björn. Sen är jag er...
Är tanken att man skall ha 10 veckors semester varje år och hur får man i så fall ihop detta? Jag läser om vänner och bekanta som först är lediga mellan hela juni till augusti, för att sedan ta en höstlovsresa och toppa det med 3 veckor ledigt över jul. Har hela Sveriges befolkning blivit lärare helt plötsligt?
Är tanken att man skall veta hur en trädgård skall skötas? För vi fattar inte ett skit. För några veckor sedan körde vi high-five för att vi lyckats klippa häcken. Sen grävde vi ur en buske av något som mest såg ut som ogräs men nu är det istället ett stort hål mitt i något slags plantage. Det är oklart med vad och när vi skall fylla detta hål.
Amen ni vet - allt sånt har jag tänkt på idag. Vem skall lära våra barn åka skidor? Varken jag eller Björn tycker ju om snö. Eller när skall jag förstå vart kantareller växer bäst, löv eller barrskog?
Ni förstår ju - djup existentiell kris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar