Min mormor var helt klar på att 90 år ville hon inte bli. Och absolut inte 91, 92 eller 93. Vi brukade lite skämtsamt fråga henne vad vi skulle göra åt detta, knuffa ut henne från balkongen?
Morfar dog för 10 år sedan och efter det levde mormor ensam varav sista 1½ åren var på ett hem. Ett alldeles fantastiskt ställe för övrigt, men ändå - att bo på hem när man är helt klar i huvudet är inte optimalt. Mormor var nämligen inte så sugen på att vara med på alla samlingar eftersom hon:
a) alltid hamnade jämte en senil som dessutom var döv
och
b) när hon väl träffade en gubbe som visade sig varit uppvuxen i Värnamo så dog han efter 3 veckor.
Alltså - ingen idé att gå utanför rummet. Nu var ju å andra sidan det åtminstone alltid 4-5 besök i veckan för henne ändå. Mormor kanske inte var så rik ekonomiskt, men det är inte många på äldreboende som har så många besök. Personalen var lika förundrade varje gång de klev in och såg att det satt 10 personer runt ett litet bord och försökte fika. Mormor var liksom kittet som höll ihop släkt och familj, den naturliga samlingspunkten för vår annars något dysfunktionella (sagt på ett snällt sätt) familj.
Mormor dog i sömnen i lördags. Jag är så glad över att jag hann dit en snabbis på eftermiddagen för att klappa lite på henne. Under alla sina levnadsår så har mormor egentligen aldrig varit sjuk, förutom någon förkylning eller liknande. Toppvärden på allt som finns, och som sagt en hjärna som fortfarande var skarp och klar. Hon hade järnkoll på vilket barnbarns-barn som fyllde år när, vem som bodde var och vilken plats J-södra låg på i tabellen. Därför blir det så tragiskt att se henne tyna bort i en säng på ett hem. Jag tror att vi alla känner en lättnadens suck att det gick så pass fort som det gick, men det hindrar ju inte att man ändå kommer sakna henne.
Jag har dock bestämt mig för att sudda bort de sista bilderna av henne i sängen och istället komma ihåg;
- Den bruna, runda och goa mormorn som hade första tjing på en speciell plats på Axamos badstrand. Nära och bra till parkeringen, ständigt i solen och också perfekt överblick på parkeringen. Det var ju liksom där man fångade in vilka som kom förbi. Titt som tätt brukade jag rida förbi och då ställde sig hela gänget upp och vevade och vinkade för fullt. Mormor stannade dock på behörigt avstånd, det där med djur var väl inte riktigt hennes grej..
- Jag kommer komma ihåg när man fick sitta i hennes knä och hon spelade dragspel på magen tills man kiknade
- Jag kommer komma ihåg när hon skrattade så hon grät över något som hon råkat säga eller gjort. Mormor hade otroligt rolig humor, en ganska ironisk sådan - undrar vad jag fått min från?
- Alla mormors braiga ord. Kasta sillögon, ont i skånken och slänga sig på någon tillhör favoriterna.
- Hennes bestämda åsikter om mat. Det skulle vara en Wienersnitzel UTAN sås. Eller vanlig husmanskost men definitivt inget "jox" i. I så fall blev det servettricket, dvs man lägger en servett över hela maten och låtsas vara klar. Funkar alltid.
- Hennes öron. Det var något märkligt med dessa nämligen. Man kunde sitta jämte henne och prata när hon helt plötsligt frågar den som sitter längst bort "Vad säger hon?". Som i att hon inte hört ett skit man sagt. Men om mamma gick iväg och försökte viska något om hennes allmäntillstånd så hörde hon ALLT.
Mormor blev 93. Och ett halvt. Kanske hennes sätt att bestämt säga att 94 ville hon i alla fall absolut inte bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar