tisdag 21 december 2010

Oförlåtligt

Igår ville barnen inte somna riktigt så smidigt som vanligt. De senaste två veckorna har vi som sagt var kört på 5-minuters metoden och det har funkat skitbra. (Vilket dock inte behöver betyda att det funkar på alla.. ) Igår skulle de dock inte somna. Polly hade lite feber på dagen och kvällen så hon fick lite alvedon och somnade ändå relativt smidigt. Dino däremot skulle inte somna alls och skrek faktiskt lite vilket han inte gjort innan. Till slut, efter nästan 1h somnade han för att vakna upp strax innan tio och gallskrika. Alltså verkligen gallskrika helt otröstligt. Väldigt olikt honom. Efter att ha försökt trösta honom i sängen fick Björn till slut plocka upp honom och sätta sig med honom i vår säng för att han inte skulle väcka Polly. Efter 3 minuters skrikande som inte visade någon som helst tendens att avta gjorde jag det man absolut inte får göra;

"- Det är nog bättre jag försöker" Rafsade åt mig ungen och skickade ut Björn.

Vet inte riktigt vad jag skall skylla det på, mammainstinkter? Det var ju inte så att han blev tyst särskilt mycket snabbare med mig liksom. Efter ett tag somnade han dock så då fick vi ligga i vår säng tills det blev dags för kvällsvällingen. Sen tog jag en dusch och rannsakade mig själv och kom fram till att man inte under några omständigheter får vara Besserwisser när det kommer till att trösta barn. Inte med den andra föräldern i alla fall. Kanske mot svärmor men inte annars.

Och egentligen - handen på hjärtat - hur skönt vore det inte om de sen när de blir äldre alltid ropar på pappa mitt i natten istället för mig?

1 kommentar:

Anso sa...

Undrar om pappor som är hemma en längre period med sina barn gör likadant. Man tror att man vet bättre för att man är med dem hela dagarna. Det stämmer inte alls här hemma, här är pappan supertröstaren.