Måste man umgås?

Det går inte att gå 10 meter utanför dörren här i Hammarby Sjöstad utan att stöta på en barnvagn. ALLA har barn här. Och alla verkar vara typiska latte-mammor. De kommer gående i samlad trupp, gärna 4 eller fler i bredd med de trendigaste vagnarna och säkert de mest udda namnen på sina barn också. Samtliga känns som plus 35 i ålder och ingen ler inbjudande och frågar ifall man vill gå med. De tittar däremot men det är säkert bara för att vi inte har den dyraste vagnen eller så tycker de synd om oss för att vi har två barn vilket säkert enligt dem måste vara dubbelt så jobbigt..

Vi fick hem en lapp om mamma-grupp som skulle starta för barnen som är födda ungefär samtidigt av vår BVC tant. De skulle samlas precis utanför oss så jag hade planer på att stå i fönstret och spana och ifall någon såg OK ut så kunde jag springa ner. Nu ville det sig tyvärr så att en matning inföll precis i samband med detta så det blev ingen träff för oss och lika glad för det var jag. Det finns inget jag hatar så mycket som att bli ihop parad med folk som man egentligen inte har något gemensamt med. Det enda råkar vara att vi blev gravida och klämde ut barn ungefär samtidigt men thats it. Jag hatar tanken på att behöva skaffa mig nya "vänner" vid 27 års ålder. Detta säger kanske iofs mer om mig och mitt tänkande, eller som Björn uttryckte det här om dagen när jag överlät kallpratet i hissen med en granne till honom - "Du är ju socialt inkompetent". Ja det kanske jag är - men måste jag verkligen bli vän med de här mammorna? Jag ooooorkar inte. Jag kanske är autistisk eller något.

Men det kanske inte handlar om vad jag tycker och tänker längre. Det kanske handlar om att vi inte vill få mobbade barn som inte har några att leka med förutom sig själva.