Bilder och namn kommer

Det finns ungefär 10000 bilder på min telefon och vår kamera. Jag skall bara styra med sladdar och sånt.

Namn: Flickan skall heta Polly. Trots att mamma tycker det låter som ett papegojnamn. Pojken är ortfarande lite oklart vad han skall heta. Vi har ett gäng namn här hemma som vi testar lite då och då men det är fan inget som känns sådär klockrent. Jag tycker Sigge men Björn har spelat fotboll mot någon som kommer från en inavelssläkt på norra Gotland så det går fetbort. Sen är jag också inne på Viggo. Det är inte Björn heller. Sen tänkte vi på Castor, som typ Castor och Pollux men efter ett tag kände vi att det var väldigt snarlikt ett hundnamn.

Vi jobbar vidare.

För er som är intresserade så vägde Polly 2410 och var 46cm lång. Pojken vägde 2255 och var också 46 cm.

Not what we signed up for...

Våra bebisar har varit världens snällaste hela veckan. De skriker inte alls utan ligger bara och myser och tittar på varandra. När den ena är hungrig är den andra hungrig. När den ena sover så sover den andra också. Sen ligger de och petar varandra lite i ögonen, stoppar in tummen på varandra eller ligger bara och tuttar på sina nappar. Ja vi har redan tryckt in napp i munnen på dem - det är kanon!

MEN i natt, första natten hemma så hände något väldigt märkligt. En skrikfest utav sällan skådat slag satte igång mellan 01-03 på BÅDA TVÅ. Vad vi än gjorde så dög ingenting. Lilla Polly verkade ha lite ont i magen och jag bytte blöja på henne typ 3 ggr på 2h. Lilla pojken som än så länge inte har något namn var bara heligt förbannad. Jag försökte amma - icke aktuellt. Jag var uppe och gick med dem och klappade i rumpan. Jag lät dem ligga på mage. Jag lät dem ligga på sidan. Jag lät dem ligga på rygg. Nada. Björn tog över och fick tyst på dem rätt fort vilket inte direkt höjde mitt självförtroende som mamma men däremot gav mig någon timmas sömn.

Idag ligger de och jollrar och är så snälla så igen. Vi hoppas nu på att detta var en engånsföreteelse som helst inte behöver upprepas mitt i natten. Skrikpass sköts bäst mitt på dagen tycker vi - om det nu nödvändigtvis måste bli några alls!

Äntligen hemma..

...och JA - vi är numera stolta föräldrar till en liten flicka och en ännu mindre pojke!
De kom ut den 8 december alltså för nästan en vecka sedan och sen dess har vi legat på nyföddavdelningen på SÖS. Idag fick vi äntligen åka hem vilket känns otroligt skönt men samtidigt lite läskigt.

Allt har gått jättebra och vi har världens sötaste små barn här. Jag vet att alla säger det men vi har faktiskt det. =)

Nu skall det sjunka in att vi faktiskt har blivit föräldrar och dessutom har vi lite saker att fixa eftersom vi inte hade tänkt att de skulle komma ut så tidigt som i v 35. Och jag lovar - det kommer en förlossningshistoria där jag inte tänker spara på informationen om smärta, blod och annat härligt som alla frågar efter.

Nu - dags för matning - igen.

Iväg igen

..till mitt favvo-SÖS.
Jag och Dunken tar nu en tur på bussen men idag får vi också sällskap av Fotbollen - nämligen den svullnad som kommit till under mitt öga någon gång under natten. Mest under höger öga dock men det ser verkligen ut som att jag fått stryk.

Så mycket för kalas...

Det blev inte mycket till bilfärd eller kalas igår. Vaknade upp kl 7 och hade fantastiskt ont på en speciell punkt i ryggen. Tog en alvedon och försökte somna om men det kändes verkligen som om att jag dragit på mig en muskelsträckning eller något - vilket naturligtvis är omöjligt med tanke på att jag inte rört mig alls de senaste 2 månaderna. I vilket fall som helst så började vi att försöka göra oss i ordning till hemfärden men efter ett tag kände jag att 8h bilfärd nog inte var riktigt vad jag skulle göra för att bli bättre i ryggen. Smärtan hade dessutom börjat sprida sig till framsidan av magen men enbart på vänster sidan. Ringde till SÖS och de tyckte jag skulle försöka vila lite och sedan höra av mig igen om det var något på gång. Efter typ 4-5 h så hade det inte hänt ett skit utan snarare hade smärtan blivit värre och ingen alvedon i världen verkade kunna stoppa den. Så jag ringde igen och de bad mig komma in.

Väl inne fick jag gå igenom alla de vanliga testen som jag gör varje gång jag är där och de kunde konstatera att det åtminstone inte var något fel på barnen och att det inte var dags att föda. Däremot så tryckte en av läkarna till på den speciella punkten i ryggen och jag trodde jag skulle vika mig helt. Det visade sig att det då var njuren. Så nu går jag och väntar på besked om ifall jag har en urinvägsinfektion eller o jag drabbats av njursten. Inget av det låter särskilt lockande men får jag välja så låter ju alternativ nr 1 åtminstone lite roligare. Har inte haft urinvägsinfektion sen jag var 4 år typ så jag har liksom inget att jämföra med alls. Har fått lite sköna piller med mig hem så nu är allt rätt OK ändå.

Så nä, inget dop på oss. Inget härligt 2 års firande heller direkt. Och nu är jag mest trött på det här och vill att ungarna skall komma ut.

Gratulera oss imorgon

Vi kommer att lämna Stockholm vid ca 10.30 för att åka hem till Jönnet på barndop. Med andra ord vore det fint om ni kan stå utmed E4an och hålla upp fina skyltar och plakat där ni önskar oss lycka till och ett långt och härligt liv tillsammans. Vi kommer att åka hem samma dag också så missar ni oss på nedvägen skulle jag tro att vi lämnar Jönköping vid typ 8 tiden eller något.

Det var bara ett litet tips om ni har tråkigt imorgon.

Datum bestämt

Dagens förlossningssnack på SÖS gick bra tycker jag. Vi fick prata med en överläkare som var väldigt trevlig och saklig, inte sådär huvudet-upp-i-rumpan som en del läkare kan vara utan tog det på ett normalt språk som vi båda förstod.

Så förutsatt att inget speciellt händer såsom att mina värden kraftigt skulle försämras, att barnen skulle stanna av i växten helt eller att det helt enkelt sätter igång av sig själv så kommer jag att bli igångsatt den 20 december. Känns rätt konstigt att få ett datum bestämt sådär men också skönt på ett sätt för då kan man ha lite nedräkning. Den 20 december är i v 37 vilket man tydligen väldigt väldigt gärna vill försöka hålla dem inne i magen tills dess för att slippa eventuella problem såsom sondmatning, svårigheter att hålla värmen, lättare för dem att andas och komma igång med amning och annat.

Så jag och mina svullna lår, ben och fötter får stå ut i åtminstone 2 veckor till - förutsatt att inget händer innan som sagt.

Hipp hipp hurra!

Imorgon är det inte bara världens bästa Soffas födelsedag, eller dagen då Mille döps utan också dagen då jag och Björn bestämt skall vara vår officiella "träffedag". Imorgon firar vi med andra ord 2 år!

Anledningen till att det blev just 5e december är lite oklart men vi tror att vi bestämde det för att det var ett enkelt datum att komma ihåg - väldigt romantiskt. Och sen var det så också att Björn skickade en "is now in a relationship" på Facebook så då vart det ju liksom ute och allmänt. Fast än att jag fortarande bodde i Jönnet vid den tiden.

Min plan är nu att svänga ihop något smaskigt till kvällen och kanske till och med städa i ordning här hemma lite. Eftersom jag råkade käka upp Björns Toblerone som han fick i födelsedagspresent kanske jag får köpa en ny sådan också.

Puss och hurra till oss!

Här med snygga skenor i munnen för vitare tänder. Det funkade för övrigt sådär..

Gårdagens SÖS besök

Ännu ett härligt besök på SÖS avklarat. Gårdagens besök innehöll följande:

• Jag blev testoffer för en praktikant alternativt någon som var ny på avdelningen. Jag fick förklara för henne hur den där CTG apparaten fungerade. Till slut gick det bra.
  
• Jag blev nåldyne-offer för samma praktikant. Skulle lämna lite olika blodprover och då visar det sig att hon i efterhand inte tagit tillräckligt med blod så jag fick gå tillbaka och lämna mer efteråt.
  
• Vi fick göra ett ultraljud och se hur de små bebbarna mår. Allt verkar fint och de ligger just nu på en vikt av knappt 2kg båda två. Helt OK och de har inte tappat särskilt mycket i vikt jämfört med vanliga barn heller. Om jag hade gått 40 veckor och de hade fortsatt växa i samma takt så skulle de vägt 3 resp 3.3kg styck. Alltså småbebisar.
  
• Fick ta mig ett snack med huvudläkaren. Hon var...barsk. Det fanns i alla fall ingen anledning att sätta igång någon förlossning riktigt än men hon sa att jag kunde ju ge upp tanken på att gå 40 veckor, eller ens 38. Haha precis som jag hade orkat med det.
  
  

På fredag skall vi ha något slags möte och förlossningsförberedande samtal. Det är ju fortfarande helt oklart hur de här skall komma ut och det verkar som att rätt mycket hänger på hur jag mår på just den dagen. Frågor jag skulle vilja ha svar på är bland annat;
- Om jag kommer in och känner att jag vill ha ett kejsarsnitt, får jag det då?
- Hur fungerar det här med igångsättning och exakt hur ont gör det egentligen?
- Hur fort kan det gå när det väl sätter igång med tvillingar, har läst väldigt olika att vissa föder på 1h och vissa tar det 48h för. Vilket naturligtvis inte kommer finnas något svar på.
- Om jag känner att jag inte orkar gå omkring med svullna fötter och annat längre, kan jag bara ringa och sen åka in och bli igångsatt?
- Man vill inte ha någon sugklocka va?
- Lavemang? För och nackdelar?
- Bedövning och vilken sort?

Och lite annat smått och gott.

Celebert besök

Igår kväll entrade mamma och pappa huvudstaden så idag har jag sällskap hela dagen. Jag skall vara lite barnvakt åt pappa mellan 12-14 för då måste mamma jobba. Pappa vill åka ut till Barkaby Outlet och botanisera lite. Inte mig emot men jag har svårt att se att något skulle passa mig där.

Mitt mål med dagen är att hitta någon slags presenning som vi kan använda till våra utemöbler till balkongen samt något litet grönt som går att vira runt stolpen så det ser lite juligt ut. Vet ni förresten hur de uttalar presenning här i Stockholm? Press-enning. Precis så. Skittöntigt för om det hade hetat press-enning så hade det ju stavats precis så också.

Måste sluta

Nu har jag och min vän nässprayen hängt ihop lite väl länge. Idag är dagen då jag skall sluta. Åtminstone dagtid. Nattetid kanske det behövs fortfarande. För övrigt så är det här med koksaltslösning bullshit. Det funkar inte, låt inte någon intala er att det har samma effekt som nässpray för det har det inte.

Den där Charlotte Perelli

Björn fick en Café tidning av mig igår i lite försenad födelsedagspresse. Och sen fick han naturligtvis lite annat också tex en ansiktsbehandling. Men i alla fall så utbrister Björn när han bläddrat klart:

"- Åh jag måste köpa nästa nummer också, då är det Pirelli kalendern"
"- Varför skall du ha en calender med Charlotte Perelli?"
Här blir det lite tystnad och Björn tittar på mig som jag är helt dum i huvudet.
"-Pirelli?"
"- Ja Perelli, hur snygg är hon liksom?"
Någonstans här klickar det till i min hjärna att jag har hört det där med Pirelli någonstans innan och att det typ är någon Formel 1 historia eller så. Med andra ord förmodligen nakna brudar som åmar sig runt ett däck insmorda med olja - inte hästen Charlotte Perelli.

Jag skyller naturligtvis misstaget på Björn och hans dialekt. Om han bara hade talat lite tydligare så hade jag fattat direkt vad han menade. Och vad skall han med kalender till? I nedanstående inlägg finns det ju en massa fräscha bilder på mig som han kan dreggla till.

Inget mer bajs i vattnet

Nu har Transportstyrelsen bestämt sig för att lägga in ett förslag mot att båtägare runt skärgården i Stockholm inte längre skall få tömma allt bajs rakt ut i vattnet. Man kan ju tycka att det vore rätt självklart men så är tydligen inte fallet bland båtägare.

Och just därför så skall vi inte skaffa någon båt Björn.

Nu testas förhållandet

Nu testas förhållandet mellan mig och Björn för fullt. Allt vatten jag samlat på mig har gjort mig till en levande Michelinegubbe som dunsar fram vart jag än skall ta mig. Eller dunsar och dunsar, jag trodde att vatten i kroppen skulle göra kroppen helt mjuk och degig typ men så är det inte. Allt blir stenhårt. Fötterna blir stenhårda och gör nästan ont att gå på. Benen och låren skall vi inte tala om, minsta lilla törn emot dem gör förbannat ont. På något sätt känns det som att man fått en massa elefanthud fast utan de där hårda skorvarna. Bara för att äckla er lite grann så har jag lagt in lite bilder så ni förstår hur illa det ser ut.

Mmm sexy feet. Märket vid vristen är av stödstrumporna som varken gör till eller från. Jag svullnar upp ändå. Lägg inte för stor vikt vid tånaglarna, jag har inte sett eller kunnat klippa dem de senaste 2 månaderna.

Mmmmm ännu mer sexy lår och obefintlig knäskål. Jag längtar tills jag har en knäskål igen. Stödstrumporna gör nämligen att allt ovanför knäskålen svullnar upp något kopiöst. Jag kanske skall köpa någon hel dykardräkt eller något och vira in mig i konstant.

Mmmm sexy prinskorvsfingrar. Har inte kunnat använda min ring på typ 2-3 veckor.

Stoooor mage som står åt alla möjliga håll. Naveln verkar dock inte vilja vända sig utåt.

Och håll i er nu, som om ovanstående saker inte vore nog så har jag idag varit på SÖS (igen) och tagit bort den där grejen jag hade ovanför ögonbrynet. Jag har numera fått mitt första stygn någonsin på hela kroppen och det sitter då ovanför ögonbrynet. Coolt! Mindre coolt är dock att jag måste gå omkring med den här grejen ovanför ögonbrynet i minst 3-4 dagar och sen skall jag även plocka bort stygnet i början av nästa vecka.


Björn, älskar du mig ändå?

Nämen?!?

Hej lilla dunken. Har du saknat mig? Nu är det du och jag i 24h igen.