Ett ganska djupt inlägg

Och där kom det. Inlägg nr 1000. Min så kallade Grand Finale. Fast det vet ni ju alla att det inte kommer bli. Jag kan ju inte hålla käften och eftersom jag inte får så mycket i utbyte i mina diskussioner med Polly och Dino behöver det ventileras på andra ställen. Alltså här. Sorry - but youre stuck with me...

Jag håller på och läser "Eat, Pray, Love" just nu, fast på svenska. Det är något behagligt med den boken som jag inte riktigt kan sätta ord på. Vi kan först och främst fastställa att jag är INGEN djup människa. Ser jag en sten så är det en sten och inget annat. En sten är en sten är en sten liksom. Blåser det kallt så reflekterar jag över att jag fryser och att det är kallt men jag ser det inte som något djupare tecken på att det blåser av någon speciell anledning. Jag gjorde ett test ganska nyligen, ett slags personlighetstest om hur man fungerar i arbetslivet. Det fick mig att inse att jag inte har något som helst till övers för folk som bara fladdrar omkring, försöker driva fram saker som är helt uppåt väggarna (enligt mig) och dessutom blir jag tydligen nervös över när folk försöker hitta på egna regler och inte gör som det är tänkt att man skall göra. Man kan väl säga att jag kanske är lite lite byråkratisk på något sätt. Eller så kanske jag bara står med båda fötterna på jorden? Jag vill gärna tro att det bor ett lugn och trygghet i mig som gör att jag inte behöver analysera och fundera över saker så mycket. Dock har jag en sneaky suspicion om att jag mest är bekväm och lat och inte riktigt orkar känna efter.

I vilket fall som helst så läser jag boken och får ett otroligt sug efter att lära mig Italienska. Jag funderar över ifall jag inte skall ta och utveckla min djupa sida och kanske börja med någon slags yoga. Kanske är det nu som mest jag behöver lite frid i mitt sinne. Jag har inte kommit till delen när hon är i Indonesien än men om det är så att hon blir elefantskötare där så kan jag ge mig fan på att jag blir sugen på det också.

Sen läser jag underbara Mias blogg. Hon skulle kunna få bli min guru. Jag längtar efter till att hela brudgänget skall se henne här i Linköping om 3 veckor. Jag läste boken och skrattade och kände verkligen med henne. På vissa delar är hon inte alls rolig utan fullständigt allvarlig och på något sätt känner man med henne då också. Eller så kanske det är som hon själv skriver i sin blogg;

"Och det viktigaste: Innerligt tack för allt fint ni skriver. Jag kan omöjligtvis och ska inte ta åt mig allt. Och ni förstår väl att det mesta handlar om er själva. Att jag är en spegelbild. Att det är kärleken för er själva som syns. Blinkar till. Berör."

Ja kanske är det så. Kanske skall jag ägna den här dagen åt att göra något viktigt eller så kanske jag skall gå runt och fundera över vad som egentligen är viktig. Detta blev ett mycket märkligt inlägg som inte har något som helst sammanhang och framför allt blev det inte något "hipp hipp hurra för tusen inlägg" inlägg. Men vad förväntar ni er egentligen av någon som satt vaken med två skrikiga barn mellan 03.50 och 05.20? Nä precis.