En ny tid

Jag har precis som resten av Sveriges befolkning suttit bänkad de tre senaste måndagarna framför Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar". För den som missat finns den säkert på SVT Play ett tag till.

Efter varje avsnitt så sitter jag och tänker "shit va skönt när de där 40-talisterna trillar av för då kommer de där fördomarna inte finnas mer". Jag är lyckligt uppfostrad av föräldrar som inte gjort skillnad på bög/flata/svart/vit. Aldrig har jag hört dem yttra något elakt eller nedsättande om olika grupper utan det har varit upp till mig själv att skaffa mig åsikter eller funderingar. (Sen hade jag ju i och för sig åkt på storstryk om jag bestämt mig för att bli rasist eller liknande.)

Jag och Björn har sagt det flera gånger - om Dino eller Polly skulle komma ut när de blir lite äldre så finns det ju inget som skulle förändra vår kärlek till dem. Idag finns ju alla möjligheter att få barnbarn ändå och jag inbillar mig att det inte är lika jobbigt eller svårt att komma ut idag som tidigare. Ingen big deal liksom, lite som att prata om vädret.

Fast sen inser jag ju att jag inte vet ett skit om detta. Jag känner ju bara en person som är homosexuell. En alldeles fantastisk Martin. Jag bryr mig inte det minsta lilla om vad som händer bakom stängda dörrar hos dem. Folk kan tycka det är äckligt och liknande men å andra sidan så finns det rätt mycket heterosexuella med de mest udda och avvikande böjelser som får en man-to-man kyss att verka rätt normal. För visst är det så? Visst är vi så himla fördomsfria i vår generation? Gay - hurra helfestligt!

Eller..? Jag kan komma på mig själv att titta på personer som kanske utmärker sig och tänka "Men gud han måste ju vara gay". Eller kommentera till och från att "han ser gayig ut" eller fundera över varför Pia Sundhage envisas med att se så manlig ut. Så helt plötsligt är jag nere på samma grottnivå som de som tycker det är osmakligt med homosexuella. Inte kanske för att jag menar något illa med det jag säger utan för att jag ens bryr mig om att sätta etiketter på någon som ser lite annorlunda ut. Jag blir lite trött på mig själv när jag känner att det är viktigt för mig att kategorisera och verkligen veta.

Jag tror jag skall försöka sluta med detta. Det är ingen trevlig egenskap alls.

Nu även på Twitter

Som om det inte vore nog med facebook, mail, bloggar och annat så har jag även avancerat till Twitter. Man kan säga att vi känner på varandra lite än så länge. Jag testar lite, kollar runt lite och trycker på lite knappar. Jag blev livrädd först när jag trodde att man på fullt allvar kan se vilka jag varit inne och tittat på, men så funkar det tydligen inte. Enligt säker källa som är någon slags twitterexpert.

Ni hittar mig men det fantastiska nicknamet MrsRunfeldt. Gulligt va?

#overandout