Träffade en gammal bekant för någon vecka sedan. Hen har fått ett till barn för ett tag sedan och jag frågade om ungen börjat dagis än. Nej de delade och fixade på föräldrarledigheten så att allt sånt skulle kunna lösa sig ett tag till.
Ungefär 2 sekunder efteråt så fick jag samma fråga varpå jag säger att våra barn går heltid på förskolan. Svaret var ju dock av lite annorlunda karaktär då jag möttes av:
- Ånej va jobbigt att ni måste ha dem där på heltid. Stackars barn.
Jag tänker lite så här - om man inte har något smart att säga så kan man lika väl hålla käften. INGEN är nöjd med att ha sina barn heltid på dagis. ALLA vill ha dem hemma och kunna harmonera omkring utan att behöva göra något speciellt. VÄLDIGT FÅ har den ekonomiska möjligheten. YTTERST FÅ har inte dåligt samvete över att de jobbar för mycket och umgås för lite med familjen.
Så - härmed håller vi käften om sånt. Vi höjer inte ögonbrynet och nickar sådär nedlåtande. Vi håller inte på att försöka vinna första-pris i Parent of the year i varenda fråga som rör barnen. Capische?!
söndag 17 februari 2013
Om barnprogram
Varje dag. Varje morgon. Varje kväll. Samma sak - Disney Channel på repeat. Jag kan varenda tablå utantill, vet precis när vilket program börjar och känner vid det här laget dessutom igen avsnitten eftersom de verkar ha 10st av varje som de kör om och om och fucking-om igen.
Nedan ser du våra barns favoriter och en kortare recension av dessa.
1. Och ohotad etta - Jake och Piraterna
Handling: Jake och hans vänner skall lösa piratproblem och får då gulddubloner som de lägger i sin skattkista.
Karaktärer: Hej stereotyper. Jake är typ den snygge och coola ungen som vi alla vet har två val i livet. Antingen lyckas dem eller så är det personen som blir fast i sin hemstad, skaffar 7 barn med olika partners och jobbar på ett lager. I serien framställs han dock som den coola. Det är nämligen bara han som kan spela elgitarr, åka skateboard och göra mer avancerade saker.
Issy (reservation för stavning) är tjejen. Naturligtvis klädd i rosa och allmänt fnittrig. Ibland får hon göra farliga saker men mest är hon till för att kasta guldstoft på alla som behöver flyga.
Dudde - den lilla fete ungen med orangefärgat hår. Dudde är alltid rädd, säger att han inte kan göra saker, snubblar och tar sönder det mesta. När Dudde väl klarar av att göra något så pratar de andra med honom som han är en retard och berömmer honom överdrivet mycket.
Betyg: 2 bajsblöjor
2. Händige Manny
Handling: Manny bor i en by där absolut ingen kan lyfta ett finger för att få något gjort. Han behöver därför åka ut och lösa diverse problem med sina creepy talande verktyg. Detta är ju också någon form av "nu-lär-vi-mexikanska-barn-prata-engelska-program" gjort i USA. I ungefär varannan mening slänger antingen Manny, verktygen eller någon av de andra menlösa figurerna in ett engelskt ord, direkt följt av översättningen. Ungefär så här:
"Å nej, its broken. Den är trasig"
Det är lite oklart vad syftet med detta är. Det låter lite som när han Jonas Hallberg i svenska Top Model envisas med att slänga in "fabulous!" i allt han säger.
Karaktärer: Verktygen. Manny. En afroamerikan och en vit man. All set gällande korrekthet alltså.
Betyg: 1 bajsblöja
3. Specialagent Oso
Handling: Specialagent Oso, här ovanför i flaskbottnar och någon slags mossgrön pansarmössa - hjälper obegåvade barn att lösa problem. En 20 minuter ägnas åt hur man smartast i tre olika steg löser allt från att knyta en rosett till att sätta på ett plåster. Han har något slags system som gör att han får ett larm så fort varje unge behöver problem. Sen dyker han och hans lilahåriga väninna upp och styr upp.
Karaktärer: Gummibjörnen ovanför.
Betyg: 1 bajsblöja
Min tanke var ju att barnen helst skulle vilja titta på gamla Disneyklassiker. Därför har vi köpt tex Lejonkungen, Robin Hood och Peter Pan. Den första är de totalt ointresserade av, Robin Hood har de hittills aldrig hållt sig vakna igenom och Peter Pan - han är ju ta mig fan den största egoisten som någonsin trampat i en Disneysaga.
Vi får återgå till Youtubeklipp med Teletubbies istället.
Nedan ser du våra barns favoriter och en kortare recension av dessa.
1. Och ohotad etta - Jake och Piraterna
Handling: Jake och hans vänner skall lösa piratproblem och får då gulddubloner som de lägger i sin skattkista.
Karaktärer: Hej stereotyper. Jake är typ den snygge och coola ungen som vi alla vet har två val i livet. Antingen lyckas dem eller så är det personen som blir fast i sin hemstad, skaffar 7 barn med olika partners och jobbar på ett lager. I serien framställs han dock som den coola. Det är nämligen bara han som kan spela elgitarr, åka skateboard och göra mer avancerade saker.
Issy (reservation för stavning) är tjejen. Naturligtvis klädd i rosa och allmänt fnittrig. Ibland får hon göra farliga saker men mest är hon till för att kasta guldstoft på alla som behöver flyga.
Dudde - den lilla fete ungen med orangefärgat hår. Dudde är alltid rädd, säger att han inte kan göra saker, snubblar och tar sönder det mesta. När Dudde väl klarar av att göra något så pratar de andra med honom som han är en retard och berömmer honom överdrivet mycket.
Betyg: 2 bajsblöjor
2. Händige Manny
Handling: Manny bor i en by där absolut ingen kan lyfta ett finger för att få något gjort. Han behöver därför åka ut och lösa diverse problem med sina creepy talande verktyg. Detta är ju också någon form av "nu-lär-vi-mexikanska-barn-prata-engelska-program" gjort i USA. I ungefär varannan mening slänger antingen Manny, verktygen eller någon av de andra menlösa figurerna in ett engelskt ord, direkt följt av översättningen. Ungefär så här:
"Å nej, its broken. Den är trasig"
Det är lite oklart vad syftet med detta är. Det låter lite som när han Jonas Hallberg i svenska Top Model envisas med att slänga in "fabulous!" i allt han säger.
Karaktärer: Verktygen. Manny. En afroamerikan och en vit man. All set gällande korrekthet alltså.
Betyg: 1 bajsblöja
3. Specialagent Oso
Handling: Specialagent Oso, här ovanför i flaskbottnar och någon slags mossgrön pansarmössa - hjälper obegåvade barn att lösa problem. En 20 minuter ägnas åt hur man smartast i tre olika steg löser allt från att knyta en rosett till att sätta på ett plåster. Han har något slags system som gör att han får ett larm så fort varje unge behöver problem. Sen dyker han och hans lilahåriga väninna upp och styr upp.
Karaktärer: Gummibjörnen ovanför.
Betyg: 1 bajsblöja
Min tanke var ju att barnen helst skulle vilja titta på gamla Disneyklassiker. Därför har vi köpt tex Lejonkungen, Robin Hood och Peter Pan. Den första är de totalt ointresserade av, Robin Hood har de hittills aldrig hållt sig vakna igenom och Peter Pan - han är ju ta mig fan den största egoisten som någonsin trampat i en Disneysaga.
Vi får återgå till Youtubeklipp med Teletubbies istället.
Fantastisk..
Om Petter går all-in och engagerar sig i valet så skiter jag i vilket parti han gör det för. Jag röstar som han gör. Mest för att han har fantastiska läppar. Tänderna ser det ut som någon har kastat in men läpparna...
tisdag 6 november 2012
Mustaschkampen
Det är november och det är samla-ut-din-mustasch för att göra alla uppmärksamma på att prostatacancer faktiskt också finns. Jag köper idéen helt och hållet. Klart att männen också skall få sin månad, precis så som att oktober är den rosa månaden.
Vad jag däremot SAKNAR är engagemanget i andra frågor. Tänk om alla de här fina killarna och männen som gör high-five, jämför mustascher, bildar grupper på Facebook, instagrammar sina mussar och så vidare även la ner två strån i kors för att bilda liknande grupper mot ex oprovocerat våld på gatorna eller varför inte en grupp kallad "män mot våldtäkt"? Det är ju ingen hemlighet att det oprovocerade våldet och våldtäkterna i första hand faktiskt begås av just män. Därmed inte sagt att alla bär på den genen eller att alla blivit utsatta för det, men tänk om vi kunde göra december till september till de vita månaderna - de utan våldtäkter och misshandlar?
Min teori (rätta mig gärna om jag har fel) är dock att det här med att spara ut en mustasch är lite mer lättsamt. Det är ett lite enklare sätt att visa något. Och framför allt så tror jag att de även är rädda för att drabbas av prostatacancer själva, jämför med ex misshandel eller då våldtäkt.
Har jag fel?
Vad jag däremot SAKNAR är engagemanget i andra frågor. Tänk om alla de här fina killarna och männen som gör high-five, jämför mustascher, bildar grupper på Facebook, instagrammar sina mussar och så vidare även la ner två strån i kors för att bilda liknande grupper mot ex oprovocerat våld på gatorna eller varför inte en grupp kallad "män mot våldtäkt"? Det är ju ingen hemlighet att det oprovocerade våldet och våldtäkterna i första hand faktiskt begås av just män. Därmed inte sagt att alla bär på den genen eller att alla blivit utsatta för det, men tänk om vi kunde göra december till september till de vita månaderna - de utan våldtäkter och misshandlar?
Min teori (rätta mig gärna om jag har fel) är dock att det här med att spara ut en mustasch är lite mer lättsamt. Det är ett lite enklare sätt att visa något. Och framför allt så tror jag att de även är rädda för att drabbas av prostatacancer själva, jämför med ex misshandel eller då våldtäkt.
Har jag fel?
tisdag 23 oktober 2012
En ny tid
Jag har precis som resten av Sveriges befolkning suttit bänkad de tre senaste måndagarna framför Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar". För den som missat finns den säkert på SVT Play ett tag till.
Efter varje avsnitt så sitter jag och tänker "shit va skönt när de där 40-talisterna trillar av för då kommer de där fördomarna inte finnas mer". Jag är lyckligt uppfostrad av föräldrar som inte gjort skillnad på bög/flata/svart/vit. Aldrig har jag hört dem yttra något elakt eller nedsättande om olika grupper utan det har varit upp till mig själv att skaffa mig åsikter eller funderingar. (Sen hade jag ju i och för sig åkt på storstryk om jag bestämt mig för att bli rasist eller liknande.)
Jag och Björn har sagt det flera gånger - om Dino eller Polly skulle komma ut när de blir lite äldre så finns det ju inget som skulle förändra vår kärlek till dem. Idag finns ju alla möjligheter att få barnbarn ändå och jag inbillar mig att det inte är lika jobbigt eller svårt att komma ut idag som tidigare. Ingen big deal liksom, lite som att prata om vädret.
Fast sen inser jag ju att jag inte vet ett skit om detta. Jag känner ju bara en person som är homosexuell. En alldeles fantastisk Martin. Jag bryr mig inte det minsta lilla om vad som händer bakom stängda dörrar hos dem. Folk kan tycka det är äckligt och liknande men å andra sidan så finns det rätt mycket heterosexuella med de mest udda och avvikande böjelser som får en man-to-man kyss att verka rätt normal. För visst är det så? Visst är vi så himla fördomsfria i vår generation? Gay - hurra helfestligt!
Eller..? Jag kan komma på mig själv att titta på personer som kanske utmärker sig och tänka "Men gud han måste ju vara gay". Eller kommentera till och från att "han ser gayig ut" eller fundera över varför Pia Sundhage envisas med att se så manlig ut. Så helt plötsligt är jag nere på samma grottnivå som de som tycker det är osmakligt med homosexuella. Inte kanske för att jag menar något illa med det jag säger utan för att jag ens bryr mig om att sätta etiketter på någon som ser lite annorlunda ut. Jag blir lite trött på mig själv när jag känner att det är viktigt för mig att kategorisera och verkligen veta.
Jag tror jag skall försöka sluta med detta. Det är ingen trevlig egenskap alls.
Efter varje avsnitt så sitter jag och tänker "shit va skönt när de där 40-talisterna trillar av för då kommer de där fördomarna inte finnas mer". Jag är lyckligt uppfostrad av föräldrar som inte gjort skillnad på bög/flata/svart/vit. Aldrig har jag hört dem yttra något elakt eller nedsättande om olika grupper utan det har varit upp till mig själv att skaffa mig åsikter eller funderingar. (Sen hade jag ju i och för sig åkt på storstryk om jag bestämt mig för att bli rasist eller liknande.)
Jag och Björn har sagt det flera gånger - om Dino eller Polly skulle komma ut när de blir lite äldre så finns det ju inget som skulle förändra vår kärlek till dem. Idag finns ju alla möjligheter att få barnbarn ändå och jag inbillar mig att det inte är lika jobbigt eller svårt att komma ut idag som tidigare. Ingen big deal liksom, lite som att prata om vädret.
Fast sen inser jag ju att jag inte vet ett skit om detta. Jag känner ju bara en person som är homosexuell. En alldeles fantastisk Martin. Jag bryr mig inte det minsta lilla om vad som händer bakom stängda dörrar hos dem. Folk kan tycka det är äckligt och liknande men å andra sidan så finns det rätt mycket heterosexuella med de mest udda och avvikande böjelser som får en man-to-man kyss att verka rätt normal. För visst är det så? Visst är vi så himla fördomsfria i vår generation? Gay - hurra helfestligt!
Eller..? Jag kan komma på mig själv att titta på personer som kanske utmärker sig och tänka "Men gud han måste ju vara gay". Eller kommentera till och från att "han ser gayig ut" eller fundera över varför Pia Sundhage envisas med att se så manlig ut. Så helt plötsligt är jag nere på samma grottnivå som de som tycker det är osmakligt med homosexuella. Inte kanske för att jag menar något illa med det jag säger utan för att jag ens bryr mig om att sätta etiketter på någon som ser lite annorlunda ut. Jag blir lite trött på mig själv när jag känner att det är viktigt för mig att kategorisera och verkligen veta.
Jag tror jag skall försöka sluta med detta. Det är ingen trevlig egenskap alls.
måndag 1 oktober 2012
Nu även på Twitter
Som om det inte vore nog med facebook, mail, bloggar och annat så har jag även avancerat till Twitter. Man kan säga att vi känner på varandra lite än så länge. Jag testar lite, kollar runt lite och trycker på lite knappar. Jag blev livrädd först när jag trodde att man på fullt allvar kan se vilka jag varit inne och tittat på, men så funkar det tydligen inte. Enligt säker källa som är någon slags twitterexpert.
Ni hittar mig men det fantastiska nicknamet MrsRunfeldt. Gulligt va?
#overandout
Ni hittar mig men det fantastiska nicknamet MrsRunfeldt. Gulligt va?
#overandout
onsdag 26 september 2012
Lättlurade
Vanligtvis är inte våra barn så glada i kyckling. Har försökt med allt, typ grytor, enbart steka, med och utan sås = ingen skillnad.
MEN igår trädde jag på det på ett grillspett och voila, vilka åt som aldrig förr? Nu skall jag göra samma sak med fisk, broccoli och allt annat som de vägrar äta.
MEN igår trädde jag på det på ett grillspett och voila, vilka åt som aldrig förr? Nu skall jag göra samma sak med fisk, broccoli och allt annat som de vägrar äta.
måndag 24 september 2012
16.39
Idag är dagis stängt pga planeringsdag. Det betyder att barnen fick vara hemma en extradag. På dagis är tydligen våra barn väldigt lättsövda på vilan, hemma - not so much. Idag gav vi upp efter 1h, de får väl vara vakna då.
MEN som av en händelse var jag tvungen att gå ner en sväng på stan och vilka kände då att de gott kunde somna 10 min hemifrån? Jag har nu tillbringat 20min med att få liv i dem - lönlöst.
Frågan är om de skulle sova för resten av natten om jag lägger dem nu?
- Posted using BlogPress from my iPhone
MEN som av en händelse var jag tvungen att gå ner en sväng på stan och vilka kände då att de gott kunde somna 10 min hemifrån? Jag har nu tillbringat 20min med att få liv i dem - lönlöst.
Frågan är om de skulle sova för resten av natten om jag lägger dem nu?
- Posted using BlogPress from my iPhone
döden. döden. döden.
Eller hur var det Astrid Lindgren brukade säga?
Min mormor var helt klar på att 90 år ville hon inte bli. Och absolut inte 91, 92 eller 93. Vi brukade lite skämtsamt fråga henne vad vi skulle göra åt detta, knuffa ut henne från balkongen?
Morfar dog för 10 år sedan och efter det levde mormor ensam varav sista 1½ åren var på ett hem. Ett alldeles fantastiskt ställe för övrigt, men ändå - att bo på hem när man är helt klar i huvudet är inte optimalt. Mormor var nämligen inte så sugen på att vara med på alla samlingar eftersom hon:
a) alltid hamnade jämte en senil som dessutom var döv
och
b) när hon väl träffade en gubbe som visade sig varit uppvuxen i Värnamo så dog han efter 3 veckor.
Alltså - ingen idé att gå utanför rummet. Nu var ju å andra sidan det åtminstone alltid 4-5 besök i veckan för henne ändå. Mormor kanske inte var så rik ekonomiskt, men det är inte många på äldreboende som har så många besök. Personalen var lika förundrade varje gång de klev in och såg att det satt 10 personer runt ett litet bord och försökte fika. Mormor var liksom kittet som höll ihop släkt och familj, den naturliga samlingspunkten för vår annars något dysfunktionella (sagt på ett snällt sätt) familj.
Mormor dog i sömnen i lördags. Jag är så glad över att jag hann dit en snabbis på eftermiddagen för att klappa lite på henne. Under alla sina levnadsår så har mormor egentligen aldrig varit sjuk, förutom någon förkylning eller liknande. Toppvärden på allt som finns, och som sagt en hjärna som fortfarande var skarp och klar. Hon hade järnkoll på vilket barnbarns-barn som fyllde år när, vem som bodde var och vilken plats J-södra låg på i tabellen. Därför blir det så tragiskt att se henne tyna bort i en säng på ett hem. Jag tror att vi alla känner en lättnadens suck att det gick så pass fort som det gick, men det hindrar ju inte att man ändå kommer sakna henne.
Jag har dock bestämt mig för att sudda bort de sista bilderna av henne i sängen och istället komma ihåg;
- Den bruna, runda och goa mormorn som hade första tjing på en speciell plats på Axamos badstrand. Nära och bra till parkeringen, ständigt i solen och också perfekt överblick på parkeringen. Det var ju liksom där man fångade in vilka som kom förbi. Titt som tätt brukade jag rida förbi och då ställde sig hela gänget upp och vevade och vinkade för fullt. Mormor stannade dock på behörigt avstånd, det där med djur var väl inte riktigt hennes grej..
- Jag kommer komma ihåg när man fick sitta i hennes knä och hon spelade dragspel på magen tills man kiknade
- Jag kommer komma ihåg när hon skrattade så hon grät över något som hon råkat säga eller gjort. Mormor hade otroligt rolig humor, en ganska ironisk sådan - undrar vad jag fått min från?
- Alla mormors braiga ord. Kasta sillögon, ont i skånken och slänga sig på någon tillhör favoriterna.
- Hennes bestämda åsikter om mat. Det skulle vara en Wienersnitzel UTAN sås. Eller vanlig husmanskost men definitivt inget "jox" i. I så fall blev det servettricket, dvs man lägger en servett över hela maten och låtsas vara klar. Funkar alltid.
- Hennes öron. Det var något märkligt med dessa nämligen. Man kunde sitta jämte henne och prata när hon helt plötsligt frågar den som sitter längst bort "Vad säger hon?". Som i att hon inte hört ett skit man sagt. Men om mamma gick iväg och försökte viska något om hennes allmäntillstånd så hörde hon ALLT.
Mormor blev 93. Och ett halvt. Kanske hennes sätt att bestämt säga att 94 ville hon i alla fall absolut inte bli.
Min mormor var helt klar på att 90 år ville hon inte bli. Och absolut inte 91, 92 eller 93. Vi brukade lite skämtsamt fråga henne vad vi skulle göra åt detta, knuffa ut henne från balkongen?
Morfar dog för 10 år sedan och efter det levde mormor ensam varav sista 1½ åren var på ett hem. Ett alldeles fantastiskt ställe för övrigt, men ändå - att bo på hem när man är helt klar i huvudet är inte optimalt. Mormor var nämligen inte så sugen på att vara med på alla samlingar eftersom hon:
a) alltid hamnade jämte en senil som dessutom var döv
och
b) när hon väl träffade en gubbe som visade sig varit uppvuxen i Värnamo så dog han efter 3 veckor.
Alltså - ingen idé att gå utanför rummet. Nu var ju å andra sidan det åtminstone alltid 4-5 besök i veckan för henne ändå. Mormor kanske inte var så rik ekonomiskt, men det är inte många på äldreboende som har så många besök. Personalen var lika förundrade varje gång de klev in och såg att det satt 10 personer runt ett litet bord och försökte fika. Mormor var liksom kittet som höll ihop släkt och familj, den naturliga samlingspunkten för vår annars något dysfunktionella (sagt på ett snällt sätt) familj.
Mormor dog i sömnen i lördags. Jag är så glad över att jag hann dit en snabbis på eftermiddagen för att klappa lite på henne. Under alla sina levnadsår så har mormor egentligen aldrig varit sjuk, förutom någon förkylning eller liknande. Toppvärden på allt som finns, och som sagt en hjärna som fortfarande var skarp och klar. Hon hade järnkoll på vilket barnbarns-barn som fyllde år när, vem som bodde var och vilken plats J-södra låg på i tabellen. Därför blir det så tragiskt att se henne tyna bort i en säng på ett hem. Jag tror att vi alla känner en lättnadens suck att det gick så pass fort som det gick, men det hindrar ju inte att man ändå kommer sakna henne.
Jag har dock bestämt mig för att sudda bort de sista bilderna av henne i sängen och istället komma ihåg;
- Den bruna, runda och goa mormorn som hade första tjing på en speciell plats på Axamos badstrand. Nära och bra till parkeringen, ständigt i solen och också perfekt överblick på parkeringen. Det var ju liksom där man fångade in vilka som kom förbi. Titt som tätt brukade jag rida förbi och då ställde sig hela gänget upp och vevade och vinkade för fullt. Mormor stannade dock på behörigt avstånd, det där med djur var väl inte riktigt hennes grej..
- Jag kommer komma ihåg när man fick sitta i hennes knä och hon spelade dragspel på magen tills man kiknade
- Jag kommer komma ihåg när hon skrattade så hon grät över något som hon råkat säga eller gjort. Mormor hade otroligt rolig humor, en ganska ironisk sådan - undrar vad jag fått min från?
- Alla mormors braiga ord. Kasta sillögon, ont i skånken och slänga sig på någon tillhör favoriterna.
- Hennes bestämda åsikter om mat. Det skulle vara en Wienersnitzel UTAN sås. Eller vanlig husmanskost men definitivt inget "jox" i. I så fall blev det servettricket, dvs man lägger en servett över hela maten och låtsas vara klar. Funkar alltid.
- Hennes öron. Det var något märkligt med dessa nämligen. Man kunde sitta jämte henne och prata när hon helt plötsligt frågar den som sitter längst bort "Vad säger hon?". Som i att hon inte hört ett skit man sagt. Men om mamma gick iväg och försökte viska något om hennes allmäntillstånd så hörde hon ALLT.
Mormor blev 93. Och ett halvt. Kanske hennes sätt att bestämt säga att 94 ville hon i alla fall absolut inte bli.
onsdag 19 september 2012
Annorlunda sökord
I den här bloggen kan man liksom se vad folk har sökt på för att komma hit. Det KAN ju naturligtvis vara så att min blogg inte var det de hade ämnat att hamna på i första hand, vilket jag hoppas med tanke på att följande sökningar har lett folk hit:
* Fish Spa Jönköping (Inget att rekommendera, kallt vatten och äckliga fiskar)
* Alessandra Ambrosio Privat (hahahaha va besvikna de måste blivit..)
* Elefanthud (????)
* Gravid modell (Gravid modell större möjligtvis)
* t.n.k service Sthlm (?)
Nu väntar jag på att min blogg kommer poppa upp högt på Google i samband med att någon skriver in ord i följd med "ashet", "intressant", "A-barn" eller "fantastiskt hus".
* Fish Spa Jönköping (Inget att rekommendera, kallt vatten och äckliga fiskar)
* Alessandra Ambrosio Privat (hahahaha va besvikna de måste blivit..)
* Elefanthud (????)
* Gravid modell (Gravid modell större möjligtvis)
* t.n.k service Sthlm (?)
Nu väntar jag på att min blogg kommer poppa upp högt på Google i samband med att någon skriver in ord i följd med "ashet", "intressant", "A-barn" eller "fantastiskt hus".
Ett extraliv
3 poäng för denna Nintendoinspirerande hjälm som svenska cyklistlaget envisas med att ha på sig.
tisdag 18 september 2012
Dagens bragdguld
måndag 17 september 2012
Som bäst
I helgen hade vi BF och begav oss till Sthlm för att bara vara lite. Vi saknar Sthlm så oerhört mycket båda två, men sorgligt nog inser vi att flytta dit med två småbarn inte fungerar just nu. Det får bli senare. Man vill ju gärna se reaktionen på barnen om vi flyttar dit när de typ är 15 och har en utpräglad Jönnetdialekt - hej mobbning typ.
I vilket fall som helst så var planen att hinna shoppa en massa, hinna gå runt en massa, hinna sitta och fika och äta en massa och sedan hinna sova en massa på söndagsmorgonen. Vi hann en del av det ialfl. Björn hann shoppa en kostym, jag fick en partyoutfit, vi hann äta och vi hann...med ett besök på Gröne Jägaren..? Det blir inte alltid som man tänkt sig kan man ju enkelt sammanfatta det med.
Kvällen åt vi romantisk middag, bara jag och Björn. Varsin gigantisk portion risotto och en flaska vin. Någonstans där gick det lite fel inför kvällens festligheter för den där portionen la sig som ett stort lock i magen och allt jag egentligen kände för var att gå hem och sova. Eller möjligtvis gå på bio. Jag är liksom som bäst mellan 20-22 på kvällen tror jag. Det och när jag druckit typ 2 öl. Därefter blir det bara fel och jag blir trött och vill bara gå hem. Vi trotsade dock mitt humör och gick ut en sväng men var hemma runt halv två. Och i vanlig ordning vaknade jag kl 06.30 på söndagen men lyckades somna om till 9. Härlig brunch i solen med vänner på söndagen och sedan färd hemåt.
Idag - måndag. Veckans armhåla. Pissregn ute, barn som vill vara hemma och gosa, mamma som vill vara hemma och gosa, pappa som måste åka iväg till Linköping och stanna till tisdagen.
Tänker att vi snart måste vinna den där lottovinsten vi pratar om....
I vilket fall som helst så var planen att hinna shoppa en massa, hinna gå runt en massa, hinna sitta och fika och äta en massa och sedan hinna sova en massa på söndagsmorgonen. Vi hann en del av det ialfl. Björn hann shoppa en kostym, jag fick en partyoutfit, vi hann äta och vi hann...med ett besök på Gröne Jägaren..? Det blir inte alltid som man tänkt sig kan man ju enkelt sammanfatta det med.
Kvällen åt vi romantisk middag, bara jag och Björn. Varsin gigantisk portion risotto och en flaska vin. Någonstans där gick det lite fel inför kvällens festligheter för den där portionen la sig som ett stort lock i magen och allt jag egentligen kände för var att gå hem och sova. Eller möjligtvis gå på bio. Jag är liksom som bäst mellan 20-22 på kvällen tror jag. Det och när jag druckit typ 2 öl. Därefter blir det bara fel och jag blir trött och vill bara gå hem. Vi trotsade dock mitt humör och gick ut en sväng men var hemma runt halv två. Och i vanlig ordning vaknade jag kl 06.30 på söndagen men lyckades somna om till 9. Härlig brunch i solen med vänner på söndagen och sedan färd hemåt.
Idag - måndag. Veckans armhåla. Pissregn ute, barn som vill vara hemma och gosa, mamma som vill vara hemma och gosa, pappa som måste åka iväg till Linköping och stanna till tisdagen.
Tänker att vi snart måste vinna den där lottovinsten vi pratar om....
torsdag 13 september 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)